Hypnotiska historier

Jenny Högström läser en ny existentiell rysare av hyllade författaren Rachel Cusk

1 av 2 | Foto: Siemon Scamell Katz
Rachel Cusk (född 1967), kanadensisk författare ­bosatt i Storbritannien.

avJenny Högström

BOKRECENSIONER

En viss typ av litteratur försätter omedelbart sin läsare i ett tillstånd av lugn och koncentration.

Detta gäller oftare för poesi än för prosa – vilket säger en del om romankonsten – men i fallet med firade författaren Rachel Cusk är det i vilket fall ett faktum: så fort jag börjar läsa Transit, andra delen av den romantrilogi som inleddes med Konturer 2014 och avslutades med Kudos i år, är jag fast. Det är en förtätning som gäller från första raden till den sista och som trots påtagliga skillnader gällande motiv och metod får mig att tänka en del på W G Sebald.

Rachel Cusk, född 1967 i Kanada men sedan länge bosatt i Storbritannien, nämns gärna i samma andetag som Sheila Heti och Karl Ove Knausgård – ”det autofiktiva avantgardet”, som The Guardian skriver. Men det som är utmärkande för denna trilogi är romanformen som sådan.

I Konturer reste författaren Faye till Aten några heta sommardagar. Det var en roman som, berättarjaget till trots, snarare tog form genom (hennes möten med) andra människor och deras berättelser.

Cusk, som tidigare skrivit såväl fiktion, autofiktion som så kallad ”non fiction” – sakprosa – har själv beskrivit detta berättartekniska skifte eller grepp i termer av ett ”utplånat perspektiv”. Detsamma gäller för såväl Transit som för Kudos.

I Transit är Faye – symptomatiskt nog är namnet verkligen inte viktigt här, det nämns bara i förbifarten – nyskild och flyttar tillbaka till vad som troligen är London med sina två söner efter många år på den brittiska landsbygden. Men snarare än att hon vänder sig till andra människor får läsaren intrycket av att det är de som vänder sig till henne. Och under förevändning av att tala med henne, tycks de alla upptagna av att tala för och om sig själva.

För varje möte framstår berättarjaget mer och mer som en på en gång osynlig, oändlig, universell och ambulerande projektionsyta för såväl vänner som släktingar, frisörer, grannar, författarkolleger, polska byggjobbare, studenter och gamla älskare. Och även om konstaterandet ”att människor ofta avslöjar sig själva genom det de poängterar hos andra” är 100 procent banalt – förvandlas det i Rachel Cusks på en gång enkla och precisa gestaltning till en lågintensiv existentiell rysare.

1 av 2 | Foto: Sofia Nahringbauer
Karl Ove Knausgård.

Transit inleds med att Faye får ett mejl från en astrolog. Det latinska ordet ”transit” betecknar en ”himlakropps passage genom meridianen” men har också betydelsen av att vara på genomresa. Det är också där författaren befinner sig i livet, i en sorts förändringsfas: utsatt, sårbar, obestämd. Out of context. Vad vill hon ens? Och vad vill hon inte? Men också: vad säger himlakropparna? Finns det andra krafter som formar våra liv?

Det sägs att lyssnandet snarare än talandet är dessa romaners signum: ”Jag har kommit underfund med mer, sa jag, genom att lyssna än jag hade trott var möjligt.” Men ibland tänker jag att berättarjaget är lika mycket en läsare som en lyssnare. Att hon läser sitt eget liv, och precis som romanens läsare undrar: vad ska hända härnäst?

När Faye deltar i en panel på en litteraturfestival får läsaren veta vad de andra författarna säger. Var och en av dem har sin egen självbiografiska metod och teori. Om hennes eget framträdande får vi endast veta att hon läser upp en text, och efteråt blir hon uppsökt av en person som reagerat starkt på texten. Så starkt att han börjar gråta. Själva texten är dock helt utelämnad.

I förordet till en helt annan bok, nämligen Att bli mamma – en ny roll i livet beskriver Rachel Cusk sin metod för att skriva om sina erfarenheter utan att lämna ut sina anhöriga, som ”att inkräkta genom att utelämna”. I Transit upplever jag utelämnandet av ett viljestyrt, viljestarkt och självhävdande berättarjag så starkt att effekten blir närmaste katharsisk. Inte visste väl jag att jag längtade så mycket efter att slippa självupptagna, självmedvetna berättarjag!

Och samtidigt är det inte ett berättarjag som är helt upptaget av andras berättelser och historier, som hos Sebald som jag nämnde ovan. Visst: hon observerar, hon lyssnar, hon frågar och svarar. Men det har samtidigt en märkligt vakant och flytande karaktär som skapar en kuslig känsla av att vad som helst skulle kunna hända, och att man inte vet om detta i så fall är bra eller dåligt, rätt eller fel: när hon blir kysst, när hon blir utbjuden, och så vidare. Berättarjagets existentiella alienering är lika påtaglig som akut.

Nyckelordet är maktlöshet, och denna blir som starkast i förhållande till barnen. När de är hos sin far och ringer och gråter eller när de bråkar. Och i förhållande till de nyblivna grannarna på våningen inunder finner Sartres tes i Inför lyckta dörrar, att helvetet är de andra, sin absoluta fullbordan: de bankar så fort hon rör sig, de lagar mat vars hemska lukt sipprar in i lägenheten, de baktalar henne och hennes barn inför andra grannar, och berättaren vet att ”även om de inte trodde på allt hon hävde ur sig skulle de ändå inte vilja ha något mer med mig att göra”.

De blir själva sinnebilden för att du inte ensam råder över ditt liv, att människor också formar varandra. Och ibland är man särskilt värnlös. Berättarjaget återkommer till barnets utsatthet, och barndomen som ”en rent formativ upplevelse av maktlöshet”. Men när hon möter barn och föräldrar på en middag på landet framstår plötsligt även föräldrarna som maktlösa: då står alla blottande inför varandra.

Via Rebecca Alsbergs utmärkta översättning som – med några få undantag – hänger med i varje språklig skiftning, låter Rachel Cusk sina romanfigurer beröra dessa ämnen genom att berätta sina liv, sina sanningar, sina sorger och vanföreställningar. Det är lika häpnadsväckande som hypnotiskt.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Litteratur