Barockt bra, Brunner

Claes Wahlin läser en storartad biografi om frihetstidens främste musiker: Johan Helmich Roman

avClaes Wahlin

Foto: Caroline Andersson
’Likt ett skeleton’ är inget mindre än en kulturgärning. Brunners kunskaper om tiden, som han fyllt på vartefter med sina böcker om 1700-talets Karl XII, Bellman, Anckarström och Swedenborg, imponerar och framställs med skärpa och karg elegans.

”Den svenska musikens fader”, Drottningholmsmusiken, och kanske ”Then svenska messan” är vad som brukar leda till namnet och kompositören Johan Helmich Roman (1694–1758), frihetstidens främste musiker. Tack vare sin far hovkapellisten blev han tidigt en skicklig violinist och kom att verka i (det då ganska lilla) hovkapellet. 

Han reste även till London där han spelade i Händels orkester på The King’s Theatre. Senare kom han att resa över Paris, Rom och till Neapel, innan han med tiden under skiftande monarkistiska nycker verkade i Stockholm, men mot slutet av sitt liv allt mer sällan.

Hans verklista är omfattande, med tiden influerades han dessutom av sina kontinentala erfarenheter. Nu är han inte ”nästintill bortglömd” som Ernst Brunner skriver i förordet till sin biografi. Hans musik framförs i alla fall några gånger om året i svenska konsertsalar, och Musikaliska Akademien är i färd med att digitalt publicera hans samlade musikalier i källkritisk utgåva.

Rättare sagt: Roman är inte mer bortglömd än alla andra barockkompositörer i Sverige, inhemska som utländska. Att skriva en biografi över en musiker från denna tid är allt annat än enkelt. Betydande dokumentation saknas, det finns ingen omfattande brevsamling, blott enstaka dokument från hovstaten, ett och annat brev och Abraham Sahlstedts äreminne från 1767. Romans självbiografi är förlorad.

1 av 2
”Att den importerade drottningen Lovisa Ulrika fnyste åt de svenska musikerna är nog inget att beklaga eller förundras över. Hennes preussiska erfarenheter av opera (som ju inte framförts i Stockholm sedan Kristinas tid, och inte skulle spelas förrän under Gustav III) och instrumentalmusik var helt enkelt av så mycket högre halt än vad hon mötte i Sverige.”

Detta är alls inte ovanligt. Som musiker och kompositör var hans status ungefär som dagens hantverkare, aldrig högre, ofta lägre. Så hur gör man, om man nu vill skriva den första biografin över denna musikaliska gigant? Ernst Brunner gör ungefär som de som försöker kartlägga Shakespeares liv. Han redogör för tiden och dess omständigheter. Men han gör mer än så.

Brunner ställer sina sinnen i Romans tjänst. Vi möter ett Stockholm (vilket huvudsakligen innebär Gamla stan, eller Staden, som den då omtalades som) där vagnar rasslar mot kullerstenarna, trummor och trumpeter annonserar kungörelser, tiggare antastar stadsbor och lik slängs upp på kärror för transport till någon kollektivgrav.

Vi får minutiösa beskrivningar av husfasader, inredningar, klädesplagg, måltider eller kungligheternas nyckfulla och skabrösa beteenden (kung Fredrik I och hans mätress Hedvig Taube). Romans förflyttningar i staden går att följa på karta, vi får se och höra vad kompositören kanske såg och hörde, om det nu var oväsendet nere vid Slussen eller lastande av båtar vid Skeppsbron.

Brunner redogör för de olika politiska förvecklingarna, händelser som varje boende i staden måste ha varit informerad om, liksom även Roman. Folk dör som flugor, pest härjar staden, kylan förvärrar det liv som för de allra flesta redan innan var både kort och brutalt. Brunner värjer heller inte för att låta dåtidens beteckningar på takskägg eller dryckesjom stå omoderniserade, som ska språket hjälpa oss att hålla vår samtid på behörigt avstånd.

Likt ett skeleton är inget mindre än en kulturgärning. Brunners kunskaper om tiden, som han fyllt på vartefter med sina böcker om 1700-talets Karl XII, Bellman, Anckarström och Swedenborg, imponerar och framställs med skärpa och karg elegans. 

Endast när han följer Roman utomlands sviktar fokuset några gånger. Parisoperan grundades 1669, inget annat. Rimligen borde Roman i Paris ha hittat Rameus inflyteserika musikteoretiska verk, ”Traité de l’harmonie”, även om Johann Matthesons traktater, som Roman ägde, förhöll sig till den franske kompositören. Mattheson var bekant med Händel (som ju Roman spelade för) och korresponderade med Rameau. Synd är också att litteraturlistan endast upptar tryckta källor, arkivmaterial och manuskript hade gärna fått angetts, liksom en och annan referens när Brunner polemiserar mot den gängse historieskrivningen.

Att den importerade drottningen Lovisa Ulrika fnyste åt de svenska musikerna är nog inget att beklaga eller förundras över. Hennes preussiska erfarenheter av opera (som ju inte framförts i Stockholm sedan Kristinas tid, och inte skulle spelas förrän under Gustav III) och instrumentalmusik var helt enkelt av så mycket högre halt än vad hon mötte i Sverige.

Så var det då och, frestas jag tillägga, så är det nu. Barockmusiken är i detta land satt på undantag. Hur vore det om våra musikinstitutioner till exempel framförde Romans bearbetning av Händel-verk tillsammans med originalen? 

Må Brunners storartade biografi bidra inte bara till kunskapen om Roman, utan även till att vi får lyssna till det enda som finns kvar efter att kärrorna skramlat över kullerstenarna med liken av alla som då var verksamma och sedan länge är döda och bortglömda: musiken.

ARTIKELN HANDLAR OM