Frostensons grenverk når lyriska höjder

Jenny Högström läser en poet som aldrig vänder läsaren ryggen

Foto: Fredrik Wandtrup
Katarina Frostenson (född 1953) släpper en ny diktsamling mitt i krisen i Svenska Akademien.
BOKRECENSIONER

Det är svårt att föreställa sig ett sämre tillfälle för Katarina Frostenson att komma ut med en ny diktsamling än precis just nu. Det är svårt att föreställa sig någon gång i hennes långa författarskap som det är mer omöjligt att inte på något sätt ändå leta efter ledtrådar och nycklar till det pågående drama som utspelar sig kring henne, kulturprofilen och Svenska Akademien sedan arton kvinnor vittnade om sexuella övergrepp i Matilda Gustavssons uppmärksammade reportage i Dagens Nyheter i november.

Det är också svårt att inte tänka på Stina Otterbergs epitet ”Snöflickan” i DN (11 april) och skruva sig i obehag.

Men Frostensons dikt ska, ja den kräver att läsas på sina egna premisser.


Samtidigt: även om Frostenson mig veterligen inte gjort ett enda offentligt uttalande om saken är det heller inte otänkbart att hon kommer att skriva om den. Frostenson kan vara nog så abstrakt och höglitterär. Men hon har också en extraordinär förmåga att införliva såväl världen som livet i dikten, att skriva om både det som ligger långt borta och nära, inte minst det svåra, som när hon i sin förra diktsamling Sånger och formler, som fick Nordiska rådets litteraturpris 2016, skrev så förkrossande fint om sin mors död. Detsamma gäller när hon skriver om sina kvarter. Om löpsedlarna. Om tiggarna. Om sopsorteringen.

Ja, det är faktiskt sopsorteringen som fångar min uppmärksamhet först när jag börjar läsa den nya solgula diktsamlingen Sju grenar – också för att jag känner igen den från förra boken. Frostensons diktjag älskar att sopsortera. Som i dikten ”Vrakar”. Varför?

Genom denna enkla handling får diktjaget ”känslan av att dagen är räddad/---/det är en känsla av lättnad och avgrund”. Samtidigt befinner hon sig därmed i just det kretslopp som förbinder henne med världen – och i en senare dikt kommer de kasserade vitvarorna också tågande tillbaka. Allt hänger ihop.


Boktitelns sju grenar återfinns i diktsamlingens sju avdelningar, från den inledande ”Känslan av en tanke”, via ballader och vaggvisor hela vägen till ”Avstånden”. Vilket träd grenarna växer på? Kanske släktträdet som är antingen en asp eller en ask. Högst troligen växer trädet i ”urskogen” som omtalas på bokens allra första sida, där ”grenarna är strömmande / och bladet bortryckt från din mun”.

”Att ta bladet från munnen” är för övrigt ett uttryck som gjort för att hanteras av Katarina Frostenson. Ett närbesläktat sådant är ”ut med språket” som hos Frostenson blir ”ut med språk”. Lika mycket som poeten skyr och dekonstruerar klichéerna och pekar ut vräkiga modeord som ”näringsliv” kan hon njutningsfullt och lekfullt närma sig en annan typ av ord eller uttryck, och med en lätt förskjutning synliggöra dem på nytt. Blåsa liv i dem med följande såväl poetiska som magiska manöver: ”ord / vänd dig ut och in / eller försvinn” som hon rimmar så skojigt i en dikt – samtidigt som hon utdelar sin order.

Det finns djur här som vi sett hos Frostenson förut – som hjorten. Men jag tycker mig ha upptäckt en ny liten rackare i det kvicka lilla djuret illern, som i ett barns skepnad ”illrar” omkring (eftersom Frostenson är mästare på att skapa nya verb) i Lunds domkyrka och ställer till det. Men också i den här dikten om just dikten och hur språket kommer till poeten: ”så när det kommer in i handen på dig – illerlikt /var bara still / the fool on the hill”.


Det återkommande mantrat lyder: ”världen är här hela tiden”. Oavsett vad vi tänker och tycker och skriver eller inte skriver – så finns världen, och mänskligheten, och terrorattacker och fattigdom och hunger och barndom och klichéer, konst och litteratur och det obegripliga och det underbara och allt det andra. Det gäller bara att få syn på det. För att vara poet är att upprätta en viss typ av uppmärksamhet. Frostenson beskriver det – i sällskap med Simone Weil – i termer av avstånd: ”den som ser behöver gå”. Kanske är det detta som är poetens pris?

Samtidigt uppfattar jag det aldrig som att poeten vänder sin läsare ryggen.