Fåfäng kärlek som lyfter till slut

Cavalieratos lyckas vara både storslagen och medioker

Foto: Fredrik Hjerling
Alexander Cavalieratos debuterar med ”Släpp ingen jävel över bron”.
BOKRECENSIONER

”Fåfänga är förnuftets kvicksand”, lär George Sand ha sagt. När jag upptäcker citatet i Alexander Cavalieratos bok Släpp ingen jävel över bron, i munnen på en av bokens huvudkaraktärer, Viola, som driver med Sixten för att denne föredrar att åka bil framför att cykla, inser jag snart att citatet skulle kunna fungera som en parafras på hela romanen.

Den bygger på en kärlekshistoria som uppstår mellan Karl och Viola, 1939 i Stockholm. Men Viola är inte fri. Hon planerar att gifta sig med Sixten, som är rik, mäktig och fåfäng. Även Viola är fåfäng, för hon är fascinerad av Sixtens sociala status. Vad ska Karl, en fattig kommunist kunna bringa henne? Efter ett tag försvinner Karl. Han har häktats och skickats till Storsien, militärens interneringsläger för svenska kommunister, en plats där man antingen går under eller föds på nytt.

Vi får nu följa Karls bittra överlevnadskamp med förödmjukelser och skenavrättningar. Han tvingas bland annat att gräva sin egen grav. Han lyckas rymma, kommer tillbaka till Stockholm, letar upp Viola, älskar med
henne för första gången i en rätt så välskildrad sexscen, och försvinner igen. Denna gång, har han blivit mer eller mindre tillfångatagen och förförd (det är svårt att se skillnad på vilket), av ett gäng nationalsocialister som planerar något riktigt ödesdigert.

Att avslöja vad som händer härnäst skulle förstöra romanens spännkraft, liksom alla ideologiska förvandlingar. Om det finns något jag verkligen tar med mig från den här historien, är det hur lätt en människa som förödmjukats för mycket kan skifta från en extrem till en annan.

Cavalieratos har skrivit en spännande och visuell roman, som blandar den episka romanens sävliga miljöskildringar med seriebokens snabba klipp. Men när det kommer till känsloskildringar svajar det rejält i textbåten. Karaktärerna är helt enkelt för platta. Det är som om författaren inte kunnat bestämma sig för huruvida han vill jobba med psykologiska förklaringsmodeller à la
Dostojevskij eller sociologiska à la Flaubert.

Visst, det ena går in i det andra, men Flaubert var mer intresserad av den objektiva sanningen, än den subjektiva. Det är därför Flauberts Madame Bovary kan uppfattas som kall, ja rentav som en oempatisk skildring av en kvinnans undergång. Men det är bara ett spel för gallerierna. Bovary är en kall roman som får läsaren att brinna.

Cavalieratos har säkert velat göra samma sak, men resultatet blir snarare en kall roman som lämnar mig kall. Men mot romanens slut lyfter det hela, tack vare en rad misslyckanden och missförstånd.

En författarvän hävdade nyligen att det finns två sätt att avsluta en roman: det tragiska sättet, där döden renar från alla synd (Flauberts Madame Bovary), och det mediokra sättet, där saker och ting rinner ut i sanden (Flauberts Den sentimentala uppfostran). I Cavalieratos fall är det som om han försökt göra både och, för slutet är vidunderligt nog både storslaget och mediokert på samma gång, och det om något är en bedrift i sig.

ARTIKELN HANDLAR OM