Råttan är du och jag

Jack Hildén läser Linus Gårdfeldts motsägelsefulla poesi

avJack Hildén

Foto: Cato Lein
Linus Gårdfeldt, född 1981, debuterade 2009 med ”Men golvet har ingen mun”.

Linus Gårdfeldts femte bok Den råttan utspelas under svensk vinter, och jag läser den under svensk vinter, när allt känns hopplöst och vidrigt. Det är också det genomgående tillståndet i den här diktsamlingen, som refererar till Game of thrones återkommande mantra ”Winter is coming”, för att illustrera en dystopisk samtid och framtid.

Den benämnda råttan kan vara lite allt möjligt – diktjaget, andra människor, tendenser i samhället eller en vanlig råtta. Oavsett är den föremål för betraktarens förakt.

Samtidigt finns en ljuspunkt: Poeten börjar skriva, för första gången på länge. Eller så är det inte alls en ljuspunkt. Språket tycks vara en omöjlighet när en råtta som kanske kan kallas Donald Trump väser ur sig lögner. Och andra poeter, kanske mer framgångsrika dessutom, ger ut sina böcker och mitt i allt detta kaos av ord ska man försöka hitta sina egna. 

Berättaren är fångad. Vill både vara med och ställa sig utanför. Söker efter något äkta i all falskhet. Längtar efter renhet. Vi är många som gör det, och temat börjar minst sagt kännas slitet i samtidskulturen. 

Så börjar boken som en mer poetisk poesi, och glider gradvis in i en dagboksliknande text om skrivandets villkor. Frågor om identitet och tillhörighet, som alltid varit centrala i Gårdfeldts författarskap, har här flyttats till det högst personliga. Han verkar lika förvånad själv. Det är som att jaget misslyckas med skrivandet, och resignerar inför att det enda han kan beskriva är sin vardag.

För författare är det underhållande att läsa en så okonstlad skildring av skamfyllda, bittra funderingar av typen: vad gör min förläggare just nu? Som icke-författare är det nog betydligt mindre intressant, men det orkar jag inte ta ställning till här, inte heller att Den råttan kommer användas i den så kallade poesidebatten. Gårdfeldt verkar själv trött på ”unga poeter” och deras manér, och han lyckas inte riktigt med att få mig att inte bli uttråkad av poeter som skriver om poesi och språk. Finns det verkligen inte något annat poeterna har att kommentera? Inte konstigt att folk tröttnar! 

Vilket ju Gårdfeldt, ironiskt nog, också har gjort. ”men man blir ju skitjobbig om man bara pysslar med poesi”, skriver han, och jag håller med.

Samtidigt är det en kvalitet i denna motsägelsefulla bok. Många författare kämpar ju med att intala sig själva att deras verk betyder något. Det måste man, för att orka. Men utdelningen är oftast minimal – ekonomiskt, samhälleligt, socialt. Och är det ens särskilt kul? Den dubbelheten fångar Gårdfeldt övertygande.

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi

Litteratur