Fängslande om Ferrantes skrivaruniversum

I ”Ferrante om Ferrante” får tjatiga frågor litterära svar

avGöran Greider

Foto: HBO Nordic
Från ”My brilliant friend”, tv-serien baserad på Ferrantes böcker.

Detta är ingen klippbok! Den som slår upp volymen Ferrante om Ferrante – essäer, artiklar och intervjuer öppnar dammluckorna till de napoletanska erfarenheter och det språk som flödar genom hennes romaner. All tankspriddhet spolas bort, man är fast, från första till sista sidan. 

Elena Ferrantes språk är intensivt och subtilt på ett sätt som jag och miljoner andra läsare inte kan värja oss emot, även när hon svarar på tjatiga intervjufrågor eller ger detaljerade kommentarer till olika filmmanus byggda på hennes böcker. Ren och skär litteratur föds i de där svaren, som ofta är långa och lodar barndomsminnen eller analyserar kläder, dialekter eller det egna skrivandet. 

Ferrante om Ferrante består till stor del av just intervjuer, från 1991 till 2016. Men de har skett brevledes, eftersom hon konsekvent sedan debuten vägrat delta i någon marknadsföring av sina böcker: ”Jag tänker inte göra någonting alls för ’Plågsam kärlek’, ingenting som innebär att jag personligen måste engagera mig offentligt. Jag har redan gjort tillräckligt för denna långa berättelse: jag har skrivit den.”

Hon finns i sina romaner, självklart, men vill ha sitt privatliv, sin vanlighet, i fred.

Att hon vägrar framträda med sitt riktiga namn och fläka ut sitt privatliv verkar vara både ett politiskt ställningstagande mot en fördummande medialisering (som i Italien accelererat mer än kanske någon annanstans sedan Pasolinis dagar med ett crescendo under Berlusconi) och ett sällsamt starkt ställningstagande för litteraturens, ja den fysiska bokens egenvärde. 

Hon finns i sina romaner, självklart, men vill ha sitt privatliv, sin vanlighet, i fred. Gång på gång tvingas hon svara på frågor om sin anonymitet. Är hon egentligen en man? En grupp författare? Tålmodigt svarar Ferrante med fantastiska formuleringar: ”För att uttrycka det på ett annat sätt är till och med Tolstoj en obetydlig skugga om han tar sig en promenad vid sidan av Anna Karenina.” 

Vad är hon för författare? Hur skriver hon? 

Vi får faktiskt veta en hel del om det. Hon tycker om att sitta i en vrå i ett stort rum och skriva. I handväskan har hon alltid med sig en bok och ett anteckningsblock. Hon lägger inte upp några planer eller scheman för sitt skrivande och hon har ju dessutom ett vanligt jobb att sköta.

Utgångspunkten för Neapelkvartettens tusen sidor var en bild av två flickkompisar och en docka och slutstationen ett försvunnet barn – däremellan ”dimma”. Det betyder inte att det är någon sorts spontant skrivande hon sysslar med. I de fyra romaner hon gett ut återkommer samma teman och motiv ständigt: mor-dotterrelationen, uppväxten i Neapel, försöken till frigörelser och den förlust av kärlek som alltid innebär ett utdrivande ur Eden. 

”Jag är en berättare”, konstaterar hon och har på senare år slutat skämmas för de masskulturella följetonger som fängslade henne som barn; hon vill att hennes böcker ska vara lika spännande som novellerna i damtidningarna. ”Vi känner oss faktiskt levande bara när vi har en pil i sidan som vi släpar med oss dag och natt”, skriver hon underbart melodramatiskt om kärleken.

Vi får läsa sida efter sida som hon strukit ur sina romaner och för alla oss medelmåttor är det smått chockerande att ta del av dessa mästerliga brottstycken kasserad litteratur.

I den här volymen får vi också klart för oss de enorma litterära siktdjupen i hennes skrivaruniversum. Gestalterna i Vergilius Aeniden har varit levande för henne sedan tonåren och ett helt liv har hon grubblat över var följande förödande replik i Madame Bovary ska kunna detonera i en egen berättelse: ”Det är för underligt vad den flickan är ful”.

Men något annat blir plötsligt uppenbart här: Förmodligen har bara en liten del av en enorm produktion getts ut. Hela romaner omtalas som förblivit otryckta. Hon släpper inget ifrån sig som hon tvivlar på. Vi får läsa sida efter sida som hon strukit ur sina romaner och för alla oss medelmåttor är det smått chockerande att ta del av dessa mästerliga brottstycken kasserad litteratur.

Ferrante är en självklar feminist, kanske kan hon kategoriseras som något av en lite gammeldags särartsfeminist även om hon har blicken klar för allt det kvinnliga i män och allt det manliga i kvinnor. När en äldre man som exempelvis jag själv så helt kan uppgå i Lilas eller Elenas världar betyder det att litteraturens universalitet segrar.

Till slut saknar jag ändå något i denna volym, eller snarare i de ofta rätt fantasilösa frågor hon får från kulturjournalister runt om i världen: klasstillhörighetens oroande problemkomplex. 

Ferrante har en säker blick för arbetarklassens självförtryck och frihetslängtan. Men det litterära etablissemanget – vare sig det är The Guardians, The New York Times eller Corriere della Seras kulturjournalister som hör av sig – är noll nyfiket på det som är uppenbart för alla: Att Neapelkvartetten i så oerhört hög grad handlar om Neapels arbetarklass och om smärtsamma klassresor därifrån. Vår tids liberala stumhet kring den sociala orättvisa som rör klass talar ur den tystnaden.

Själv har Ferrante inga svårigheter att resonera om sådana saker när hon någon enstaka gång får frågor om det. Vad skulle du blivit om du inte blivit författare? Sömmerska, svarar hon, som sin mor. Och för var och en som har en sömmerska till mor är det svaret ett bråddjup.

ARTIKELN HANDLAR OM

Litteratur

Neapel