Edelfeldt utan mellanläge

Ulrika Stahre läser noveller om livet och döden

Foto: Moona Björklund
Inger Edelfeldt

avUlrika Stahre

BOKRECENSIONER

Det är intressant, men också lite melankoliskt, att läsa ett urval noveller från en hel författarkarriär, särskilt när den är så lång och omfattande som Inger Edelfeldts. Från 80-talets skildringar av flickor på väg in i vuxenlivet, till de senare, kanske mer avklarnade novellerna där medelålders kvinnor (och en och annan man) minns sina liv.


Samlingen Novellerna har en kronologisk tråd som är intressant: det finns inte så mycket mellan flickorna som väntar på att livet ska börja – hur stor igenkänning på den känslan! – och kvinnorna som levt ett långt liv och med förvåning ser sig i spegeln eller kämpar på med ännu ett riskabelt förhållande, ännu ett sökande.

De där i mitten dyker inte riktigt upp. Kanske är de, även i litteraturens värld, för upptagna? Eller för inblandade. För i Edelfeldt-land drar sig människor undan, har svårt för det där vanliga sociala. Sitter på vindskontor, söker upp ödsligt belägna hus, stannar hemma bland sina prylar och pyssel.

Men huvudkaraktärerna i Edelfeldts noveller är också ofta på väg. De transformeras. Hittar nya jag med hjälp av någon kroppslig förändring, eller annan yttre påverkan. De upplever att förändring alltid finns runt hörnet, att gränser är upplösta, att allt hänger samman. Tonårstjejer på väg till fest eller hårt tränande kvinna femtio plus – transformationen ligger där och lurar, mest som ett löfte.


Längst dras detta i den sista novellen, Sagan om livet och döden ur samlingen Namnbrunnen. Här är gränsen så gott som öppen mellan livet och den slutliga transformationen, döden. Det är en riktig saga där också djuret, hunden, plötsligt kan tala. Den måste bara dö först. Annars är djuren, det djuriska, närvarande mer ordlöst i många av novellerna. 

Lästa i ett enda svep blir Novellerna sakta mer harmoniska. Det finns en känsla av försoning, där de tidiga texternas utpräglade sorg eller rent av ångest har slipats, blivit mjukare. Novellerna berättas ofta i tredje person, en distans som bryts när jaget plötsligt får tala. Eller när tilltalet blir ett du. 


Urvalet från de senare samlingarna betonar mer en sorts avklarnad, lätt bisarr vardag. En vanlighet som förstås inte är helt vanlig. Den är bara lätt igenkännbar, utan att bli klyschig. Novellen Kappan – som handlar om en felköpt gammal svindyr kappa, och en försiktig, och, anar man, lika felköpt flirt – är månne titelmässigt en blinkning till Gogol, men just i denna novell utan den ryska novellistens magiska händelseutveckling. Dock tycker jag att blinkningen finns där, generellt.

ARTIKELN HANDLAR OM