Upproret mot ’68

Pia Bergström om en sorglustig roman där mamma är största boven

Foto: Janerik Henriksson/TT / TT NYHETSBYRÅN
BOKRECENSIONER

Först undrar jag lite över titeln – Rich boy. Det låter som en känd hiphoplåt jag inte hört. Men i en intervju om sin roman säger Caroline Ring-skog Ferrada-Noli att hon lånat titeln från en novell av Scott Fitzgerald (tillhörde ”den förlorade generationen” på 1920-talet) som handlar om en ”störig kill-brat” som ”har allt och får allt och aldrig facear konsekvenser för världen är på hans sida”.

Ändå är huvudpersonerna i hennes bok kvinnor – mormor, mor och dotter. Överklasskvinnor, men romanen är inte mindre intressant för det. Rich boy är en smart och sorgsen, samtidigt rolig och roande berättelse om samtiden, dess fluffiga, glassiga, stenhårda rikemansideal. Och om kvinnornas desperata kamp för att få ihop livet ändå, och vara smala, duktiga, åtråvärda nog, för de starka männen.


Ringskog Ferrada-Noli debuterade med den skrivskolefina Naturen 2009, fångade samtidens röster i tv-dramaserien -Juicebaren, och man kan också höra hennes egen röst i En varg söker sin pod som hon gör med Liv Strömquist.

Och det är som om jag hör den där lite skenbart mjuka och barnsliga, men totalgenomskådande, retsamma svarta tonen också i Rich Boy. Den vecklar ut sig som en generationsroman berättad i tredje person men perspektivet är hela tiden Annikas, en livs- och kärlekskrisande frilansjournalist född i början av 80-talet.


Annika försöker etablera sig som fri skribent i Stockholm, går manusskrivarkurs på DI, och får enstaka uppdrag för Bon och Nöjesguiden. Hennes sambo sen nio år, den rike, ansvarsfulle och snälle Johan står inte längre ut med hennes surhet och framför allt hennes ointresse av sex trots att han både städar och tvättar och lagar mat och betalar hela hyran och alla deras resor.

En dag sticker han bara, tillbaka till Skåne. Lägenheten, som är hans, får hon bara behålla över sommaren.

Annika, som levt på men också föraktat Johan, så där som kvinnor i patriarkatet lätt känner inför (för) snälla och hyggliga män, drabbas av panik. Både ekonomisk och känslomässig. Efter några komiskt förnedrande försök att få tillbaka honom, han är ju hela hennes trygghet, faller hon ner i ett svart hål av ångest och självhat. Till slut ligger hon på psyket.


Ringskog Ferrada-Noli skriver samtidsinlyssnad driven dialog och korta drastiska påståendesatser med mycket mellan raderna. Ibland kan hon kännas som en ståuppare som överdriver sorgligheterna för att de ändå ska låta lite lustiga. Det gäller särskilt när man får följa med till Annikas barndom i Simrishamn dit hennes ständigt övertidsarbetande neurotiska och anorektiska psykiatermamma flyttar för att hindra pappan, en promiskuös, lynnig, hustrumisshandlande psykologiforskande vänsterman (med Jaguar!) att träffa dottern.

Rich Boy är en mörk spegel. Men en bra roman. På sätt och vis utan hopp och i mångt och mycket en fet uppgörelse med 68-orna, den föräldrageneration som jag själv tillhör, den som bröt med de ”borgerliga” normerna och förespråkade fri kärlek, revolution, droger, hemmafruns död, fula Ikea-möbler, storfamiljer och dagis med aprikosfärgade golv. 


Och i nykonservatismens tid är det naturligtvis åter mamman som är boven.  

”Barn börjar inte hata föräldern, barn börjar hata sig själva” förklarar terapeuten för Annika långt senare. En tanke att bära med sig, ut i nuet.

ARTIKELN HANDLAR OM