Vemodig poesi nära döden

Ogarderat och avklarnat från Barbro Lindgren

Foto: KRISTINA WIRÉN
Barbro Lindgren, aktuell med ”Du ber mig beskriva en flod”.

avCamilla Hammarström

BOKRECENSIONER

POESI I Barbro Lindgrens diktsamling Du ber mig beskriva en flod (Karneval förlag) är livet och döden förunderligt sammantvinnade.

Djuren och människorna intar sin plats på jorden tillsammans i förgängligheten.

Spindlar, igelkottar, duvor, näktergalar och små blomflugor, alla är de föremål för diktarens uppmärksamhet. Hur de lever, och hur de försvinner. Liksom människorna som har sina speciella beteenden till dess de uppslukas av ”det varma omfamnande mörkret”.

Det är en ljuvt vemodig poesi nära döden. Men som alltid hos Barbro Lindgren finns också en mild, närmast humoristisk finess som för tankarna till Beckett. Frimodigheten gör det mer uthärdligt att se döden i vitögat.

Diktens rum är det öländska landskapet och tiden delvis den varma sommaren 2018.

Det råder ett slags undantagstillstånd. Getingarna dricker ur fågelbadet och poetens största glädje är att rädda dem från att drunkna. Korna råmar om nätterna på de uttorkade ängarna. Och ringduvornas hoanden förbryllar med sin oregelbundenhet. Naturen beter sig inte som den brukar, vilket iakttas med kristallren sorg.

Blicken på det förflutna är avklarnad. Barndomsminnen av att vara alltings härskare. Tryggheten i den lilla världen som någonting alldeles självklart. Och kontrasten i moderskapets oro och omsorger inför de bräckliga små.

Sedan minnet av att förlora dem man älskar. Begravningarna. Här är rösten alldeles skyddslös. Det är en fröjd att möta en så fullkomligt ogarderad poesi.

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi