Livet och döden i skoningslös belysning

Camilla Hammarström läser David Zimmerman och tänker på Gunnar Björling

1 av 2 | Foto: Emil Malmborg
David Zimmerman (född 1993), poet.

avCamilla Hammarström

BOKRECENSIONER

Död och ljus är de enkla grundingredienserna i David Zimmermans diktsamling. Oändligt nyanserat försöker poeten processa det grymma faktum att ljuset fortgår att falla trots att en närstående är döende. Det faller på det mest skiftande vis, över landskap och över människornas ansikten. Och det förändras med årstiden, från aprils skarpa ljushimlar till sommarens mer febriga solstrålar. 

Mitt i allt en döende far som tynar bort medan grönskan skummar och frodas. Zimmerman får detta pågående vegetativa att framstå som närmast ondskefullt. Hur kan livet rymma sig självt så ovedersägligt, när allt är slut för en ensam människa. Jaget försätts i ett tillstånd av övertänd uppmärksamhet, varje skiftning i ljus- och vindförhållanden upplevs som en kränkning. Samtidigt för situationen med sig en förundran. En förundran inför det mänskliga anletet, för ljuset, för landskaps och byggnaders rumsbildningar, för varje strå som envisas med att växa, för ögon som fortsätter att se. 

Redan i diktsviten Mal (Anti Förlag 2017) visade Zimmerman en påtaglig sensibilitet och språkkänsla. I de nya dikterna är de ytterligare förfinade. Mina tankar går till Gunnar Björling och hans metod att ljussätta dikten. Likt föregångaren slår Zimmerman upp himlar under vilka orden på något vis blir självständiga. Orden ”dagar”, ”strålar” eller ”blommar” frigör sig och blir till fascinerande byggstenar i världen och språket.

Det är vetskapen om döden som skapar närvaron. Verkligheten blir mer konkret och substantiell samtidigt som den delas upp i sina enkla beståndsdelar. Jag tänker mig de här dikterna som en relief där ljuset spelar mot den dova tematiken. 

Släpljuset gör att varje knottra framträder. Livet framstår som monstruöst med alla sina detaljer. Samtidigt gör poetens varsamma handlag det outhärdliga mer hanterbart. Men det handlar inte om försoning, utan om att se medan livet bultar och ­döden skördar omkring en.

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi