Läsfest om hemmets roll i konsten

Anneli Jordahl om ”Bakom gardinerna” av Katarina Wadstein Macleod

Hemma hos Carl och Karin Larsson och deras barn.
BOKRECENSIONER

Vad är ett hem? Är det när teves heminredarnestor, Ernst Kirchsteiger, spikat upp sin älskade tallrikshylla? När mönsterodlarna, paret Mandelmann, i motljus omfamnar varandra över Österlengårdens skörd av palsternackor? Eller är det när mödrar och döttrar i deportationslägret Utkanterna dricker te i Balsam Karams debutroman Händelsehorisonten?

Den här boken om hemmet i konsthistorien sätter i gång läsarens alla tänkbara fantasier om vad som utgör ett hem, eller snarare föreställningen av hemkänsla. Här nämns förstås Carl Larssons emblematiska familjeinteriörer Ett hem. Själv påminns jag om en utställning av David Lynch med makabra vardagsrum laddade av våld. Hur många av jordens befolkning förknippar hem med trygghet? I boken finns Aida Chehrehgoshas foto It can’t be stopped, det väcker fasa. Ett gråbeige rum med en bebis sittande mitt på golvet. Barnets ansikte är vänt mot dörröppningen. Där står en man med latent hotfullhet omkring sig.

Katarina Wadsten Macleod är docent i konstvetenskap vid Södertörns högskola och konstkritiker i Svenska Dagbladet. Hon skriver lustfyllt och med stilistiskt skärpa om sex konstnärer: Fanny Brate, Hanna Hirsch-Pauli, Dick Bengtsson, Anna Sjödahl, Gittan Jönsson och Marie-Louise Ekman. Deras verk belyser med exempel från besläktad internationell konst. Det är en fest att läsa, följa bildexemplen i fyrfärg och ta del av analyser av både svenska och internationella konstvetare. 

Själv fastnar jag identifikatoriskt i Anna Sjödahls installationer av kaotiskt ostädade rum samt en konsthistorisk exposé över obäddade sängar. Från Adolph von Menzels, 1845 till brittiska Tracey Emin, 2016  

Anna Sjödahl är mest känd för Vår i Hallonbergen där ensamma småbarnsmamman lånat ansiktsuttryck av Munchs Skriet. Sjödahl ville gestalta hur vardagen slukar tid för konstnären, särskilt den kvinnliga. I början av 70-talet blev besökarna särskilt upprörda över byrån som svämmade över. Ordning/oordning och rent/smutsigt är explosiva perspektiv att undersöka.

Den feministiska konstens starkaste kort betonas i boken. Gittan Jönssons urhäftiga Diskkasterskan och hennes återkommande motiv: Kvinnan med dammsugare. Marie-Louise Ekmans klaustrofobiska familjeskildringar, exempelvis Johan Bergenstråhle där kvinnan sköter om barnet samtidigt som hon blir påsatt bakifrån av tv-tittande maken. I Ett hem syns möblemanget i själva öppningen till ett sköte i närbild. Det blir så tydligt att 70-talsfeministerna nådde fram med lekfullhet och humor.

En manlig konstnär som gestaltade privatlivet fick högre statusstämpel är när en kvinna gjorde detsamma.

En ny bekantskap är Fanny Brate (1861-1940), som – samtida med Carl Larsson – målade borgerliga ljusa hem där barnen lekte. Men det var inte hon utan Carl Larssons heminteriörer som stal all uppmärksamhet. En manlig konstnär som gestaltade privatlivet fick högre statusstämpel är när en kvinna gjorde detsamma. Något av den skevheten lever vi fortfarande med.  För en kvinnlig Karl Ove Knausgård vore hela Min kamp–sviten omöjlig att få utgiven.

I slutet av sin konstnärsbana byggde den omvittnat mystiske och inflytelserika Dick Bengtsson en räls på vilken han placerade möbler. Han blev berömd för sina målningar av gårdar och röda stugor stämplade med hakkors.

Apropå hem så förundrades Bengtssons kollegor och anhängare över att denne coole konstnär inredde småborgerligt och bjöd in till vita dukar, kaffeservis och småkakor. Inte konstigt, tänker jag. Dick Bengtsson var en självlärd (inga konsthögskolor) arbetargrabb uppvuxen på fattiga Södermalm. Det sägs att hans pappa blev rasande när han hörde att sonen bestämt sig för att bli konstnär på heltid. 

Där Carl-Johan De Geer och Marie-Louise Ekman – som vuxit upp i slott och högborgerligt hem – gärna visade upp sin Villa Villekulla-inredning så var postiljonen Dick Bengtsson mån om det småputtrigt hemtrevliga. Materiell standard var aldrig något självklart. Men hans konst, exempelvis Hitler och drömköket visade att folkhemsidyllerna var bedrägliga. 

Ellen Key som skrev essän Skönhet för alla försökte förgäves uppmuntra arbetarklassen att använda sin hantverksskicklighet och skapa funktionella hem. Det gick inte in. Arbetarfamiljerna trängdes i köket och lät ett borgerligt inrett finrum stå orört.  

Hur ett hem är inrett säger ofta något om vad den boende och hens anhöriga lidit brist på. Den sparsmakade har haft råd att kunna välja, och välja bort.

ARTIKELN HANDLAR OM