En dansk mans närkamp med Sverige

Efter flera kontroverser kommer hatboken mot svenska myndigheter nu på svenska

avInga-Lina Lindqvist

BOKRECENSIONER

Vårdnadstvister är skapade av människor men liknar naturkatastrofer. Relationer brinner ner, lojaliteter begravs i rasmassorna.

Den danske författaren och filmregissören Daniel Denciks roman Jag väntar i snön kom ut i hemlandet för fem år sedan. Då uppmärksammades den självbiografiska boken för sin starkt negativa Sverigebild. I en intervju med tidningen Politiken (26 jan 2014) formulerade Dencik att Sverige i ”anständighetens namn blivit ett land som hugger av folk vid anklarna”.

Jag väntar i snön bygger på författarens dagböcker.


En dag när berättarjaget Alexander som vanligt ska hämta sina sexåriga tvillingar hos deras mamma i Sverige får han ett meddelande om att barnen är rädda för honom. 

Snart känns det som om själva marken i Sverige reser sig och bildar en mur mellan Alexander och hans barn. Polisväsendet, socialtjänsten och domstolarna förvandlas till en minerad labyrint där varje steg som huvudpersonen tar riskerar att spränga hans värdighet och förstånd i bitar. 

Ibland väcks hoppet om att hitta ut. Ett positivt besked från tingsrätten, en nerlagd polisutredning. Men hoppet är förrädiskt, ljusglimtarna är fällor. Just hoppet är det som bryter ner och orsakar tortyrliknande skador.


Dencik gör barnen hypnotiskt närvarande i de ömsinta och precisa återblickarna. Romanen ger inga svar på varför barnen vägrar att träffa fadern. Det kan vara så att modern är skicklig i att manipulera både barnen och landets samtliga aktörer inom området barnskydd. Det kan vara så att modern själv är offer för socialtjänstens systemfel. Det kan vara något annat.

”Jag väntar i snön” är en driven roman.

Läsningen av Breiviks manifest får Alexander att dagdrömma om våld och hämnd

Dencik gestaltar hur lagen inte kan göra sig blind för kulturskillnader. Faderns avsikt är att uttrycka förnuft och ärlighet, men de svenska tjänstemännen avläser arrogans och empatibrist.

Alexander dövar smärtan med arbete. Han äger ett företag som erbjuder äventyrsresor till udda platser. Som en nomad söker han tröst i geografin. En strapats i Kilimanjaro med en grupp norska arkitekter avbryts av nyheterna om Utøya. Alexander berörs av tragedin där föräldrar förlorat sina barn i ett terrorattentat. Hans egna barn är i livet men om han inte kan se dem leva – finns de?


Kontrollförlusten orsakar destruktiva tankar och läsningen av Breiviks manifest får Alexander att dagdrömma om våld och hämnd.

Romanens final utspelas i Angkor Wat. Varför blev de mäktiga templen så hastigt övergivna? Vad fick deras storhet på fall? Bland ansikten av sten finner berättarjaget ”den fjäderlätta nåden” som paradoxalt nog befriar honom genom att döda hoppet.



ARTIKELN HANDLAR OM

Roman