Jan Guillou gör upp med en girig tid

Ann Lingebrandt läser den nionde boken i serien ”Det stora århundradet”

avAnn Lingebrandt

Foto: Anna-Lena Ahlström
Jan Guillou har nått 80-talet i sin romansvit om 1900-talet.

Dödssynd nummer två är girighet. Så flaggar Jan Guillou redan med titeln på sin nya roman för att det guldglänsande 80-talet kommer att få sig en moralisk åthutning. 

När författaren nu hunnit till bok nio av tio i sitt megaprojekt Det stora århundradet är det dags för den ekonomiska uppgångens mest adrenalinstinna decennium, då aktieindex pekade rakt upp i skyn, fastig­hetspriserna steg med 790 procent och Socialdemokraterna passade på att dopa marknaden med en avregleringspolitik som Thatcher och Reagan kunde nicka gillande åt. En rusig finansdans i neon som vi ännu trettio år senare har baksmälla efter. 

Det kommer att bli en prövning för hjälten Eric Letang, vars 68-hjärta fortfarande klappar till vänster trots advokat­byråns framgångar. Hur ska en antikapitalist orientera sig i denna yuppievärld av snabba klipp? Rätt väl, ska det visa sig, med lite klädsam skepsis och tillräcklig sinnesnärvaro för att smussla undan några millar till Palestinakampen. 

Lika kvickt som en ­fastighetsspekulant kan trolla ihop en förmögenhet betar Guillou av år­tiondets nyhetsflöde: det är ubåtsjakt, incest­rättegångar om bortträngda minnen, Carola, Refaat al Sayed, och ­givetvis Palmemordet, där fokus framför allt ligger på Hans Holmérs ­fadäser med PKK-spåret och klappjakten på kurder.

1900-talet är ”mänsklighetens största, grymmaste och blodigaste århundrade” lovar förlaget, men även om Guillou naturligtvis inte missar dramatiken – fattas bara för en gammal skjutjärnsjournalist – är hans berättande i grunden frapperande godmodigt och muntert. Hans romansvit är lika mycket en krönika över förra seklet ur ett vänsterperspektiv och ett svep över decenniernas löpsedlar, som en mångordig redogörelse för en förmögen familjs middagsmenyer genom tiderna. Sällan tycks författaren njuta så mycket som när han får beskriva en himmelsk saltimbocca med den rätta Bordeaux-flaskan till.

Historien rullar på, ömsom alldeles för utdragen, ömsom alldeles för snabbspolande, men det är hur som helst inte för det litterära finliret man läser Guillous 1900-talsdekalogi. Snarare för det goda skrävlarhumöret, de roande sarkastiska gliringarna och det väloljade berättarmaskineriet, smort som det är av exklusiva viner och kanske också en och annan bit gåslever. Bland det mest underhållande är den stenhårda pingpongmatchen mellan kvällstidningsdrakarna, och det går ­inte att missta sig på triumfen när Expressen ­efter en serie fulskruvar skjuter rakt in i nätet. Så klart tar Aftonbladet hem scoopet.

Och man följer familjen Lauritzen som man tittar på en beroendeframkallande tv-serie av modellen släktsaga, som bara fortsätter och fortsätter trots att generationerna byter av varandra. Ja man läser, som det ju brukar heta med bladvändare, girigt.

—————-

Jan Guillou är kolumnist i Aftonbladet, därför recenseras boken av Ann Lingebrandt, kritiker.


ARTIKELN HANDLAR OM