Insiktsfullt om den svenska skandalfilmen

Carsten Palmær läser Klas Gustafsons ”Nyfiken” – om en tidsanda och människorna som skapade den

Foto: SANDREWS
Som brottande mumintroll – nakenscenerna med Lena Nyman och Börje Ahlstedt i ”Jag är nyfiken – gul” framstår i dag som harmlösa.
BOKRECENSIONER
Foto: SANDREWS
Olof Palme med ett barn i famnen i ”Jag är nyfiken – gul”.

Att försöka fånga en tidsanda på film är knepigt. Man kanske tycker att man lyckats fästa den på bild – men innan filmen hunnit klippas, ljussättas, ljudläggas, eftersynkas, förses med för- och eftertexter och marknadsföras så har tidsandan gett sig iväg någon annanstans.

Alldeles i början på Vilgot Sjömans ”Jag är nyfiken – den gula filmen” finns en sekvens från ett Clartémöte i Stockholm på våren 1966 där den sovjetiske poeten Jevgenij Jevtusjenko försöker -läsa en dikt i en strejkande mikrofon. Lite senare talar Olof Palme, med ett barn i knät, om vägen till det klasslösa samhället.

När filmen hade premiär ett drygt år senare hade Clarté (inklusive denne anmälare) hunnit ställa sig på marxismen-leninismen-Mao Tse-Tungs tänkandes grund och önskade både Olof Palme och sovjetiska poeter dit pepparn växer. I tidskriften Clarté skrev signaturen ”Röda kuken” en förintande recension av Sjömans film.

Men om vänstern inte ville känna igen sig i Sjömans film så fanns det andra som uppskattade den desto mer.

I höst har det gått femtio år sedan premiären 1967. Klas Gustafsons färska bok i ämnet heter ”Nyfikna” eftersom han, förutom regissören, vill lyfta fram såväl tidsandan som alla de människor som gjorde filmen möjlig: Fotografen Peter Wester, klipparen Wic Kjellin, producenten Göran Lindgren – och först och främst huvudrollsinnehavaren Lena Nyman, som föreställer Sjömans älskarinna, språkrör och alter ego. Framför allt föreställer hon sig själv. 

Det hände som bekant en del i sextiotalets mitt: P-piller, Beatles, mellanöl, Bob Dylan, marijuana och haschisch, långhåriga pojkar, happenings, behålösa flickor och etablerade författare som skrev grov pornografi. Reaktionen mobiliserade till försvar för kristendomen och äktenskapet: 140 svenska läkare protesterade mot sexualundervisningen i skolorna och krävde hårdare filmcensur.

Så gick debatten när författaren och filmaren Vilgot Sjöman, inspirerad av fransk cinema vérité, beslöt sig för att göra en sorts film som aldrig gjorts i Sverige: fräck, rapp, utan respekt för berättarkonventioner, med improviserade repliker. Sjöman ville göra en film med ”en ung socialdemokratisk färg”, kombinerad med sexuell frispråkighet. Han lyckades. Åtminstone med det senare.

1967 föreföll ju nakenhet på film fortfarande vara något nytt, friskt och upproriskt – innan feminismen fått på sig byxorna och den unga vänstern (åtminstone i teorin) börjat hylla de puritanska värdena.

Inspelningen tycks ha varit en fest. Baksmällan kom vid klippbordet när Sjöman skulle försöka få en struktur på alla berättartekniska hyss och muntra improvisationer. Han löste dilemmat genom att dela sitt verk i två, den gula filmen och den blå.

Foto: SANDREWS
Regissören Vilgot Sjöman och Lena Nyman i ”Jag är nyfiken – blå”.

Femtio år senare ser jag om filmerna i datorn. 

Sekvenserna när Lena Nyman springer runt på stan och kör upp en mikrofon i ansiktet på folk och frågar hur de har mage att semestra i Francospanien, göra värnplikt och gifta sig i kyrkan fast de inte tror på Gud – de var pinsamma 1967 och de är pinsamma nu.

Nakenscenerna försöker uppenbarligen gestalta ett renhjärtat och jämlikt erotiskt förhållande, vilket efter femtio år av pornografisk tillvänjning blir ungefär lika utmanande som en brottningsmatch mellan två mumintroll.

Det tyckte inte sextiotalet: Fem och en halv miljoner människor såg ”Nyfiken-gul” i USA. Att -filmen efter ett antal domstolsprocesser godkänts för visning banade vägen för en porrbransch som var föga intresserad av jämställdhet och socialism, ett faktum som Vilgot Sjöman (som hade tio procent på intäkterna) beklagade hela vägen till banken.

Den blå filmen, som inte alls väckte samma uppseende på sextiotalet, har klarat sig bättre, mycket tack vare några jämtländska danskvällar och sommarnätter. 

Klas Gustafson har, som vanligt, skrivit en utomordentlig bok, levande, rolig och insiktsfull. Jag undrar om inte kärnan i hans stilkonst är noggrannhet med detaljerna; när skådespelaren Börje Ahlstedt beklagar sig över att hans arvode för filmen inte räckte ens till att köpa en soffa nöjer sig Gustafson inte med hans utsaga, utan tar reda på vad en tresitssoffa i jakaranda med läderklädsel faktiskt kostade i slutet på sextiotalet. Torrt konstaterar han att Ahlstedts möbelsmak måste ha varit ytterst exklusiv.

En av de många muntra provokationerna i filmen var att skicka ut Sven Wollter på stan, utklädd till officer som samlade in pengar till en svensk atombomb. En byggnadsarbetare som gick förbi blev förbannad och började skälla ut officeren. Hans ofrivilliga medverkan i filmen ledde till att han fick heta ”Porr-Arne” på jobbet.  Ännu värre var det för den känsliga Lena Nyman som fick sin kropp bedömd och underkänd av manliga kulturarbetare.

Med sina brister öppnade ”Nyfiken-gul” dörren för filmer med liknande motiv – några av denne anmälares personliga favoriter är Dušan Makavejevs ”Sweet movie” och Jan Troells ”Sagolandet”. 

I dag sägs det att vem som helst kan spela in och redigera en långfilm i sin telefon. Kan det vara läge att föra den nyfikna traditionen vidare?

FAKTA

FILM

Nyfikna:

Vilgot Sjöman och ­Lena Nyman i den politiska oskuldens tid

Klas Gustafson

Alfabeta