Tar strid för skogen

Po Tidholm läser Sven Olov Karlssons reportagebok om den stora branden i Västmanland

Foto: TRONS
Sven Olov Karlsson är författare och skogsägare. I ”Brandvakten” skildrar han skogsbranden i Västmanland 2014, där bland annat hans egen skog förstördes.
BOKRECENSIONER

Ägande förändrar människans förhållande till skogen. Jag menar inte att en skogsägare inte skulle kunna vara en empatisk miljövän – jag känner många sådana – men en pragmatism smyger sig nästan alltid in i förhållningssättet.

Skogen är inte bara en mental, rekreationell, social och ekologisk resurs utan också en ekonomisk och på många sätt identitetsskapande sådan. Tiotusentals svenska familjers öden är sammanflätade med skogen. Den har närt dem, slitit ut dem, den har gått i arv, sått splittring och skapat rikedom.

Skogen var en gång i tiden allmogens väg till självständighet, och all extern påverkan undanbedes därför bestämt. Miljömuppar, skogsstyrelsen och länsstyrelsen – vad vet väl de om just vår skog.


När författaren och skogsägaren Sven Olov Karlsson skriver berättelsen om den stora skogsbranden i Västmanland, den varma sommaren 2014, gör han det med en grundmurad solidaritet med andra skogsägare som ibland leder till en undfallenhet inför skogsbrukets inneboende konflikter, men också med en journalistisk noggrannhet som imponerar.

Karlsson debuterade 2003 med den delvis självbiografiska romanen Italienaren och har fortsatt gräva där han står. Hans utgångspunkt är Västmanland, byn, gården och skogen han ärvde efter sin pappa. Han är också medarbetare i branschtidningen Land Lantbruk och i Expressen Kultur. Brandvakten är hans tredje reportagebok.


Branden startade på ett kalhygge strax utanför den lilla bruksorten Seglingsberg i Surahammars kommun men spred sig snabbt och kom att ödelägga skog i ytterligare tre bergslagskommuner. 150 kvadratkilometer påverkades och nästan 14 000 hektar skog brann ner. 25 byggnader förstördes och en person dog. Det gör det till den värsta skogsbranden i Sverige på mycket länge.

Att branden överhuvudtaget bröt ut kan direkt kopplas till den press som underentreprenörer i skogsindustrin lever med.

Maskinerna är dyra, marginalerna små och i detta fall finns en försvårande omständighet: Stora Enso, som beställt markberedningen som utlöste branden, hade inte gått med på de avtal som ger rätt till ekonomisk ersättning om arbetet måste ställas in på grund av brandrisk. Det var extremt torrt i markerna, men maskinen körde ändå, vilket resulterade i gnistbildning och brand.


Boken handlar om maskinförarnas villkor, om skogspolitik, ekologi, trädens hemliga liv, skogsbrändernas historia, amerikanska och europeiska skogsbränder, klimatförändringar och självklart om förloppet – hur branden startade, spred sig, rasade genom skogarna, hoppade över vägar och vattendrag och hur räddningstjänsten lamslogs genom felkörningar och felbeslut, revirtänkande och svårigheter att samarbeta över kommungränserna.

Men det som verkligen berör är förstås Sven Olov Karlssons personliga historia; hur han den där sommaren är på sin gård och städar efter sina döda föräldrar – pappan som dog redan i slutet av nittiotalet men lämnade efter sig oöverskådliga mängder bråte, och mamman som just gått bort och vars kvarlåtenskap han måste gå igenom för att huset ska kunna erövras av en ny generation.


Det är en varm sommar, familjen varvar resor till soptippen med turer till badsjöarna när brandröken börjar färga himlen och det sticker i halsen. Till slut måste de fly. Längs vägen ser han sina skiften stå i lågor, men inte bara dem – även hans litterära landskap omformas av elden, det han ägnat femton år åt att skriva fram.

För en brand är dramatisk. På något sätt tror vi oss äga elden, människan hade inte varit densamma utan den. Men vi bedrar oss ständigt

När familjen är i säkerhet återvänder han, men inte till gården, det är för farligt. Istället gör han vad han kan och kör ut mat och vatten till personal och brandvakter.

Måndagen den 4 augusti lovades det först regn, men sedan blir allt värre istället. Sommarvärmen, vindarna, lågorna och hettan från elden var nu som ett eget element med en självgenererande kraft.

Det är inte bara skildringen av branden som framkallar obehag. Karlsson målar upp en framtid med allt svårare skogsbränder och ett samhälle som inte tycks lära sig. Den underdimensionerade svenska räddningstjänsten, vars personal hålls kort och har usel löneutveckling, har varken tid eller råd att ta hand om erfarenheterna från tidigare katastrofer. Risken är stor att det går lika illa nästa gång.

Han är också inne på resonemang som jag hade velat följa längre; om skogsindustrins enorma vinster, deras bristfälliga engagemang i både civil- och lokalsamhälle och det jag personligen retar mig mest på: de egenkära kampanjerna skogsbolagen ägnar sig åt där de ständigt framställer sig som miljövänner och ryggraden i svensk ekonomi. Trots att de egentligen inte är mer än ännu ett ekonomiskt särintresse.


Till slut, efter dygn av ovisshet, får Sven Olov Karlsson komma tillbaka till gården. Den står kvar, allt är sig märkligt likt, men utsikten är en annan. Hans egen skog är borta, den som skulle vara pensionsförsäkringen. Avverkningskostnaden för de återstående och brandskadade träden blev långt större än virkesvärdet.

Och till slut ilsknar han till på riktigt. Stora Enso borde ta ansvar, det mesta går åt helvete och den skog som finns kvar i landet bör i möjligaste mån räddas för klimatets skull om inte annat. Han har också en uppmaning: Köp skog ni som kan! Och låt den stå.

FAKTA

REPORTAGE

»  Brandvakten

Sven Olov Karlsson

Natur & kultur