En modig bok av en modig författare

Jack Hildén läser Johan Heltnes nya roman

avJack Hildén

BOKRECENSIONER

Foto: Alva Willemark
Johan Heltne, författare.

Johan Heltne har ett sätt att skriva som gör att allt laddas. Han visade det i debuten för fem år sedan, Det finns ingenting att vara rädd för. Då handlade det om Jonathan som var medlem i Livets ord, hans förälskelse i Nina samt skammen som dessa två komponenter bidrog till. Laddningen frammanades genom en detaljrikedom i språket, att scenerna fick dröja kvar, och inte minst det ovanliga ämnet med en inifrånskildring av hur frikyrkoförsamlingen framstod för en ung man.

Mycket känns igen i Emil. Här vilar också ett obehag från första sidan, en dallrande hotfullhet. Romanen talar från tre tidslinjer. Den tidigaste i Uppsala under tidigt 2000-tal, och där finns berättelsens ursprung. I studentstadens alkoholdimmor och gräsrök begår huvudpersonen en våldtäkt. Mycket tyder åtminstone på det. Fredrik (Emil är namnet han byter till sedan) påstår sig inte minnas. När polisen knackar på dörren är han oförstående, och läsaren tvingas leva sig in i hur en sådan process ter sig för den som är oskyldigt anklagad. Han fälls för våldtäkten, men frias senare.


De andra tidslinjerna behandlar vad som händer efteråt. Emil befinner sig på Kanarieöarna och tar hand om sin farmor. Träffar en kvinna på ön, Heidi, och de inleder en något oklar relation trots att den riktiga flickvännen väntar hemma, ringer oroliga samtal och undrar hur han mår.

Ni hör, det är ganska mycket som ska få plats i den här historien, och stundtals är den aningen förvirrande och rörig. Den snuddar ibland också vid klichéerna, även om Heltne är tillräckligt språkligt skicklig för att undvika dem. Det finns ett så pass allvarligt patos, författaren insisterar på sin genuinitet och det smittar av sig.

Perioden på Teneriffa har dock ett irriterande Lost in translation-skimmer, och jag kan redan där känna en trötthet inför den Don Draper-aktiga karaktär som Emil är. Han som aldrig behöver prata eller öppna upp sig, men de vackra tjejerna hänger efter ändå, eftersom han har ”det”.

”Du har aldrig behövt anstränga dig. Det räcker med dina fina vita tänder och den där söta ringen i snibben”, får han exempelvis höra och det ligger något i det. Han förblir något ansiktslös, men med tanke på vad han flyr ifrån så är det inte omotiverat.


Begick Fredrik våldtäkten? Några definitiva svar ges inte, även om slutet pekar i en riktning. Men det är inte heller en sådan sorts berättelse som Heltne skriver. Romanen handlar om att leva med sin skuld. På så sätt ligger tematiken nära debuten. Det gäller även det komplicerade förhållningssättet till sexualiteten. ”Träna varje dag, det är en regel. Åtta timmars nattsömn är en annan. Ingen alkohol, inga cigaretter. Ingen porr”, säger Emil och demonstrerar sitt självpålagda straff efter fängelset.

Skulden blir mer komplicerad än skyldig/inte skyldig. Emils egna tveksamhet inför vad som egentligen hände den natten gör att han aldrig helt kan förbanna sig själv och inte heller bli fri. Han upplever att inte heller samhället förlåtit honom, från familj till domstolen.

Bruce Springsteens låt Straight time handlar just om någon som tidigare varit inspärrad, och jag tänker på raden ”Mary’s smiling but she’s watching me out of the corner of her eye”. Att varken läsaren eller Emil vet exakt vad som hänt blir en tillgång i berättelsen. I förhören sitter man både bredvid poliserna och Emil.


I slutet kompliceras bilden ytterligare. Där konfronteras Emil för första gången med Caroline sedan domstolen, då hon i detalj beskrev det våldsamma övergreppet. Det är ett möte som trots sin ovanliga karaktär ändå har hög igenkänningsfaktor i hur olika två personer kan uppleva en situation de varit i tillsammans.

I romanen, berättad ur Emils perspektiv, har Caroline dittills varit en ganska sval och manipulativ karaktär, som undviker att svara på samtal men hör av sig när hon är full och vill ha sex. Men plötsligt tittar hon in i hans ögon och påminner: Minns du inte själv, hur du aldrig lämnade mig ifred?

Att Heltne vågar stå i den osäkerheten, särskilt med tanke på ämnet, är romanens behållning. Det är en modig bok, skriven av en modig författare.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Våldtäkt

Livets ord