En kluven ideologi

Sven Anders Johansson läser Lena Anderssons bok om liberalism

avSven Anders Johansson

BOKRECENSIONER

Foto: TT
Författaren Lena Andersson (född 1970) har tidigare tilldelats Augustpriset för romanen ”Egenmäktigt förfarande”.

Det ser ut som en tanke: Alliansen är sönderslagen och Liberalerna är i kris. Då publicerar Lena Andersson en bok om falsk och äkta liberalism. Har hon alltså lösningen?

Nja, det är nog inte riktigt så det är tänkt. Men efter att ha läst färdigt hennes bok grubblar jag i alla fall på vem hon egentligen vänder sig till. Alla de som gillade Egenmäktigt förfarande? DN:s ledarredaktion? Svenska Platon-forskare? Jan Björklund? Att det är svårt att hitta ett svar på frågan hedrar ju på sätt och vis Andersson. Opportunistisk och bekräftelsetörstande kan man sannerligen inte anklaga henne för att vara.


Ändå är det något skevt med hela upplägget. För att vara en bok om liberalism är den besynnerligt upptagen av en massa annat: poststrukturalism, marxism, diskursanalys, konstruktivism, dekonstruktion, sofism, positivism, posthumanism och postmodern poesi. Det som förenar alla dessa företeelser är att de utgör irrläror som den äkta liberalen måste bekämpa.

Man kan förstås lasta Andersson för denna underliga prioritering (det är lite som om en bok om fotboll – ”äkta fotboll” – skulle handla mest om dopning, korruption, bärplockning och ishockey), men jag tror att den i själva verket säger något viktigt om liberalismen som ideologi: ända sedan John Stuart Mills dagar har den haft ett behov av hinder och motsatser att definiera sig själv emot. Det liberala frihetsidealet förutsätter ett föregående förtryck för att alls kunna formuleras. Först måste någon annan ha fel.

Hela boken framstår lite som en envis kamp mot fågelskrämmor. Få motståndare görs rättvisa

Att jag inte är liberal är kanske redan tydligt, men det hindrar inte att det finns inslag i Anderssons bok som jag tycker är ganska bra. I kapitlet ”Diskursanalys som redskap och metod” ringar hon effektivt in en tendens i den offentliga debatten och akademiska forskningen att reducera allt till berättelser. Hon beskriver det som en diskursiv smitväg till en polariserad situation ”där knappt någon åsiktsbrytning längre sker, utan endast anklagelser om vilken berättelse den talande anslutit sig till med förhoppningar om att denne därmed ska vara oskadliggjord”.


Problemet är att Andersson inte är oskyldig till den synd hon själv beskriver. Vad hon än vänder sig mot så är metoden densamma: hon tecknar en snabb karikatyr av motståndaren – postmodern poesi till exempel – för att sedan kritisera karikatyren. Det gör att hela boken framstår lite som en envis kamp mot fågelskrämmor. Få motståndare görs rättvisa.

Visst, det är ett slags essäsamling vi talar om, inte en avhandling, så naturligtvis får referenslistan vara hur kort som helst – det viktiga är ju att Andersson har något intressant att säga. Men det är just det: det är som om hon själv inte är intresserad av det hon kritiserar. Om nu upplysningsfilosofen David Hume förtjänar kritik (lite sent möjligen), då bör man nog bygga på det han skrev, inte på en tidningsartikel av Carl Rudbeck.

Och om autofiktion är en litteratur ”där allt man anses kunna skildra som sant är de egna förnimmelserna och minnena” så kan man givetvis stämma in i klagokören, men en följdfråga uppstår: varför finns det då så mycket autofiktion i dag? För att författarna är dumma i huvet? Eller för att autofiktion är ett symptom på något som Andersson inte kommer åt?


Det tillkortakommandet skulle kunna kopplas till historiens frånvaro i boken. Det finns helt enkelt ingen historisk dimension i Anderssons platonska tankevärld. Ingen förståelse för att en människa på Platons tid inte är samma sak som en människa i dag. Idéer förändras, och så även företeelserna.

Andersson är av en annan uppfattning. Allting mäts, med närmast binära anspråk, mot Platons idélära: äkta eller falskt? Grunden för den äkta liberalismen är följaktligen det ”dialektiska förnuftet”. Men om förnuftet ska vara dialektiskt, vill jag invända, så måste det bli medvetet om sitt eget oförnuft. Inse att även tänkandet är en kroppslig aktivitet. Och att kroppen följaktligen tänker. Den sortens dialektik finns inte hos Andersson. I mina ögon är det hennes stora svaghet.

Och liberalismen? Den har nog mer akuta bekymmer.

ARTIKELN HANDLAR OM