Han tar litteraturen till nya höjder

Claes Wahlin om Mircea Cartarescu – en Shakespeare för vår tid

Foto: TT
Rumänske författaren Mircea Cartarescus nya roman ”Solenoid” framstår som ett betydande litterärt verk, skriver Claes Wahlin.

avClaes Wahlin

BOKRECENSIONER

Det finns författare vars verk brukar beskrivas som egna världar, litterära universum och liknande metaforer i hopp om att ge en aning om de märkvärdiga texter som de skapar. Så vill jag göra med Mircea Cartarescus romaner, där dessa liknelser gränsar till att bli bokstavliga.

Kanske mer än någonsin är detta relevant för den av Inger Johansson heroiskt översatta Solenoid, ett verk om 800 sidor där den namnlöse berättaren rör sig från det allra minsta till det allra största – även det bokstavligen.

Det börjar med att han har fått löss, igen. Det slutar med att hela Bukarest lyfter och blottar en underjord som är alla fasors upprinnelse. Där emellan får vi scener från berättarens liv från födseln 1956, samma födelseår som Cartarescu, fram till hans vuxna liv. Han skriver sina minnen för att redogöra för sina anomalier.


Romanen kan kallas autofiktion, men då i den högsta divisionen där författare som Marcel Proust även befinner sig. Solenoid är en text som samtidigt vill ta avstånd från all litteratur, ett pågående projekt där han vill skriva bort sig ur konsten, ur sig själv och bortom världen.

Berättaren arbetar som skollärare i Bukarest under Ceausescu-tiden, en position han tvingas förlika sig med efter att författarplanerna havererade vid en uppläsning av hans förstlingsverk Fallet som tonåring. Lärarlivet är deprimerande: otäcka, insektsliknande barn, förfärliga kolleger och arbetsdagar som är den ena plågan efter den andra. Hans engagemang finns i skrivandet av den text vi läser.


Den som tidigare har läst Cartarescu, framför allt Dagbok 1994–2003, känner igen flera av de biografiska omständigheterna. Här återkommer många av dessa, men inverterade, som ett slags från- eller undersida. Det figurerar inte bara en tvilling som ska ha dött som spädbarn under oklara omständigheter, utan vid flera tillfällen far också berättaren ut mot alla dessa författare som söker skänka tröst och vägledning med sin litteratur, alla de som (likt Cartarescu själv) hyllas, reser runt på uppläsningar och prisas. Berättaren kan uppfattas som författarens förvridna spegelbild, en anti-Cartarescu.

En solenoid, spole i vardagligt tal, är en elektromagnet som alstrar ett magnetfält med vilket den kan förflytta eller lyfta metall-föremål. I Cartarescus roman är dessa konkreta och gigantiska, utplacerade under marken runt om i Bukarest. Det egendomliga hus han bebor står ovanpå en av dessa, vilken han främst använder för att sväva fritt när han sover. Men solenoiderna har fler funktioner, vilka kanske inte ska avslöjas.


Romanen söker omfatta inte bara hela den kända världen, från kvalster och insekter till himlakroppar, utan också drömmar och märkliga nedfärder till dolda rum bakom dörrar till andra dimensioner, världar bortom de kategorier som begränsas av våra sinnen och vårt tänkande. 

Den vill vara en bibel, en gudomlig komedi och helvetesskildring på en och samma gång. Den borrar sig ner till existensens grundvalar, ställer frågor om gudar, om människan är i samma förhållande till universum som insekterna är till människan – ovetande om vilket liv och vilken vilja som omsluter henne. Eländet, sorgen och smärtan tar stor plats i denna episkt anlagda och svärtade sorgesång över livets okända och smärtsamma villkor.

En redogörelse som ovan är tyvärr en blek skugga av vad det innebär att läsa romanen. Det vindlande språket först och främst, alla halsbrytande liknelser, hur mening efter mening samtidigt kan rymma det allra minsta och det allra största. 

Beskrivningen av den bedrövliga plats som bär namnet Bukarest med dess fula, skitiga och elaka individer som rör sig kring berättarens liv ges en surrealistisk pregnans som likväl inte lämnar realismen fullt ut. Textens suggestionskraft är betydande.


”Solenoid” är inget mindre än ett verk som har samma ambitionsnivå som en Dante, en Kafka eller en Shakespeare. Berättaren må ta avstånd från litteraturen, men texten strösslar med allusioner och citat från de stora klassikerna. Om Cartarescu har nått dit kan bara framtiden utvisa, men här och nu framstår Solenoid som ett betydande litterärt verk i ett av samtidens främsta författarskap. Likt en solenoid lyfter Cartarescu den samtida litteraturen till – bokstavligen – oanade höjder.

ARTIKELN HANDLAR OM