Virtanen – ett offer för åsiktskorridoren

I boken om #metoo-anklagelserna granskar förre Aftonbladet-journalisten Fredrik Virtanen hur han hamnade på fel sida i det svenska kulturkriget

avMette-Line Thorup

Foto: VILHELM STOKSTAD
Fredrik Virtanens nya bok kritiserar drevet och anklagelserna om våldtäkt som fick honom att sluta på Aftonbladet.

Den tidigare journalistenAftonbladet, Fredrik Virtanen, är offer för allt det som är galet med Sverige.

Han är offer för en polariserad offentlighet, där identitetsfeminister och alternativhöger plötsligt fick en gemensam fiende när den vänsterorienterade journalisten blir anklagad för våldtäkt av en ”instagramkändis” på sociala medier under #Metoo-kampanjen 2017.


Han är offer för kommersiellt pressade mainstreammedier som inte ville stå tillbaka för varandra eller för de sociala medierna. Metoo-vågen grep Sverige med en styrka som ställde det feministiska mönsterlandet vid sidan om de andra europeiska grannländerna, och fick medierna att glömma alla fundamentala pressetiska regler.

Virtanen är också offer för den speciella svenska tystnadskultur eller ”åsiktskorridor”, som gör att alla är rädda för att hamna på fel sida i debatten.

Men Fredrik Virtanen är inte minst ett offer för sig själv; sin självöverskattning och sitt depressiva, missbruksplågade självhat, som fick utlopp i den hårt vinklade och cyniska tabloidjournalistik han bedrev i ett festrus på droger och alkohol i sina yngre dagar.

Det är naturligtvis en ren – och självterapeutisk – partsinlaga som Virtanen levererar.


Allting framgår av boken Utan nåd som Fredrik Virtanen har skrivit om sin ”förvandling” till en obehaglig insekt, som författaren uttrycker det, med hänvisning till en novell av Franz Kafka med samma transformativa tematik.

Utan nåd är en bok Virtanen karakteriserar som ”dokumentär”, ”där innehållet är belagt och bevisligt enligt traditionella journalistiska principer”. Men det är naturligtvis en ren – och självterapeutisk – partsinlaga som Virtanen levererar. Det finns ingen behjälplig notapparat i boken, endast några få källhänvisningar, för den som eventuellt skulle vilja syna hans skildring av saken.


Metoo-rörelsen är i gengäld en historisk vändpunkt i kampen mot övergrepp, våldtäkter och maktmissbruk, som Fredrik Virtanen nu är en av de första att beskriva. Många vill inte se honom som det offer han själv menar att han är. De ser i stället Instagram-kändisen som ensamt offer.

Virtanen är aldrig dömd. Men våldtäktsanklagelser avskrivs ofta. Det är ord mot ord. Det är skälet till att många länder de senaste åren försökt att modernisera sin våldtäktslagstiftning. Så få blir dömda, och rättsväsendet uppvisar så uppenbara brister i mötet med våldtäktsoffer.

Han äcklas över sin nattliga trampkvarn av missbruk, mängder av kvinnor, maskulina brunst och kokainlinor på Blondies LP-omslag


Fredrik Virtanen är emellertid också ett mediesociologiskt fallstudium. Att han – enligt egen utsago – har varit tvungen att söka sig till Norge för att få boken utgiven, och att Aftonbladet har känt sig tvungna att få boken recenserad av en skribent utanför landets gränser, eftersom Virtanen-fallet är så inflammerat i Sverige, säger ju allt om varför den skulle skrivas och utges.

Boken är välskriven och skickligt uppbyggd. Den inleds med en flyktscen på Arlanda, där Virtanen och hans fru försöker avskärma barnen från Expressens löpsedlar. Boken rymmer också en tillbakablick på Virtanens liv som firad men oempatisk kolumnist, han äcklas över sin nattliga trampkvarn av missbruk, mängder av kvinnor, maskulina brunst och kokainlinor på Blondies LP-omslag.

För plötsligt är det vänstern som näthatar.


Här finns en tretton dagars nedräkning till det ögonblick när Expressen till slut namnger honom som våldtäktsmannen. Tretton dagar då han tar emot hot och först får stöd från Aftonbladets ledning, medan bekanta vänder honom ryggen. Efter fyra veckor är han sparkad. Parallellt med den personliga nedstigningen rymmer boken också polisförhören med både Instagramprofilen och Virtanen.

Här finns också Virtanens analys av ett slags svenskt kulturkrig; orgien i självbekräftelse på sociala medier, där man köper sig en PK-identitet genom att stödja #Metoo med likes samt ett torrt konstaterande att rörelsen – med sin våldsamma cocktail av sex, kändisar och maktmissbruk – är det ”mest lukrativa som hänt pressen sedan fotbolls-VM 1994 och terrordådet på Drottninggatan”. Det är de gamla mediernas möte med de nya sociala mediernas folkdomstol som dokumenteras. För plötsligt är det vänstern som näthatar.

Han har hamnat på Trumps och hans arga, vita kärnväljares sida. På mannens sida.


”Den mest väsentliga skillnaden i jämförelsen med högerradikal media är att centrum inte höll i Sverige när feministradikal media använde samma metoder”, skriver Virtanen som plötsligt har hamnat på fel sida i det kulturkrig som han själv har skrivit om som journalist. Han har hamnat på Trumps och hans arga, vita kärnväljares sida. På mannens sida.

Uppdrag gransknings dokumentär i SVT, som satte kritiskt ljus på först och främst Expressen och Svenska Dagbladet, förs av Virtanen fram som det slutgiltiga beviset på den orättvisa som gör att han är arbetslös och aldrig kan tas till nåd i den svenska offentligheten. De två tidningarna spred grundlösa felaktigheter. Det var ord mot ord, och skvaller från sociala medier. Journalisterna hade, enligt UG, inte ens läst polisens förundersökningar, och såg därför inte att flera av de anonyma påståendena inte stämde överens med uppgifter i förhör.

”Ingen klarade sig ur metoo med hedern i behåll”, som Virtanen skriver.


UG-journalisten som stod bakom dokumentären, Lina Makboul, fick ta emot hot och upplevde avståndstagande från kolleger, som menade att hon tog parti för Virtanen. Och både Granskningsnämnden och Pressens opinionsnämnd fick ta emot en dittills osedd mängd anmälningar. Både mediernas skildring av Metoo-uthängda män och UG:s dokumentär fick utstå stark kritik. Det efterspelet är ännu inte avslutat.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg har kallat Virtanen-fallet för det ”största övergreppet i svensk presshistoria”. Men också hon fick med chefen för Kulturhuset i Stockholm ett Metoo-fall på sitt samvete, som hon dock har varit mycket självkritisk ikring. ”Ingen klarade sig ur metoo med hedern i behåll”, som Virtanen skriver.


Alla sociala rörelser har en framsida och en baksida. Det går inte att fira den ena och förneka den andra. Om inte mannen som offer får röst i Metoo-debatten kommer de att exkludera kvinnor och i än högre grad dra sig tillbaka till ”informella herrklubbar”.

Därför är Fredrik Virtanens bok en nödvändig påminnelse om det ansvar som en rad medier har svikit, men som de alltid är de första att kräva av andra.


Fredrik Virtanen var tidigare anställd på Aftonbladet. Därför recenseras ”Utan nåd” av Mette-Line Thorup på danska tidningen Dagbladet Information.
Översättning: Joar Tiberg.


ARTIKELN HANDLAR OM