ÅSIKT

Oljan gav välstånd – och skamkänslor

Karin Svensson om hur oljeboomen förändrade den norska självbilden

avKarin Svensson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: SVT
Amund Harboe spelar Christian Nyman, som tar jobb på en oljerigg, i tv-serien ”Lyckolandet” som börjar sändas på SVT på måndag.

Det såg mörkt ut för Norge, hösten 1969. Åratal av provborrningar i Nordsjön hade gett klena resultat, och de amerikanska oljeprospektörerna såg fram emot att packa ihop och dra vidare – bort från det regniga fiskeläget Stavanger, där det fanns fler kyrkor än barer.

Men så kom beskedet, dagen före julafton 1969, att oljeriggen Ocean Viking hade pumpat upp olja i Ekofiskområdet, 32 mil sydväst om Stavanger. Fyndet skulle visa sig vara ett av de största oljefälten som någonsin har hittats till havs.

Den norska dramaserien Lyckolandet, som börjar sändas i SVT på måndag, utspelar sig under de där första åren i Norges historia som oljeland. Serien följer några unga människor i Stavanger vars livsval och relationer formas av oljeäventyret.

Foto: SVT
I ”Lyckolandet” ska Anna (Anne Regine Ellingsæter) gifta in sig i den rika fiskar­familjen Nyman när oljeboomen tar fart i Norge.

I centrum står Anna (Anne Regine Ellingsæter), som kommer från ett fattigt lantbrukarhem men snart ska gifta in sig i den rika fiskerifamiljen Nyman. Medan hennes fästman Christian (Amund Harboe) anställs som dykare på oljeplattformen får Anna arbete som sekreterare i kommunhuset, ett jobb som sätter henne på första parkett till den politiska dragkampen om oljan. 

Serien är regisserad av Petter Næass (som tidigare gjort bland annat ”Elling”) som tyckte att det var dags för en djupdykning i hur Norge gick från fattigt bakvatten till rikt föregångsland.

– Det här blev grunden för hela vårt välstånd, inte bara att vi fann oljan utan också de politiska beslut som togs så att den kom hela folket till del. Det kändes viktigt att berätta om det för den yngre generationen, om varför vi har det så bra, säger han på telefon från en hytte med utsikt över Hardangerfjorden.

Men berättelsen om Norge efter oljeupptäckten är inte bara en berättelse om pengar. Det är också historien om ett litet land med dåligt självförtroende som plötsligt vann högsta vinsten. Det skakade norrmännen i grunden, förklarar Lyckolandets manusförfattare Mette Bølstad.

– Det var ingen som trodde att det skulle finnas olja – sånt hände andra, inte oss. I Norge gällde det bara att jobba hårt och streta på. Och så skedde detta omöjliga, och plötsligt fick vi en självtillit som har blivit en del av vårt dna, att allt är möjligt.

Det är ett skifte på ont och gott. Både Næss och Bølstad vittnar om en utbredd uppfattning om att staten ska fixa allt, att frasen ”hur kan det vara så här i världens rikaste land?” används för att klaga på allt från trängselavgifter till arbetslöshet (Norge är enligt den senaste mätningen världen sjunde rikaste land, men den forna förstaplatsen har satt sig i folksjälen).

– Jag har bott utomlands i många år och för mig var det märkligt att komma tillbaka till ett sådant land, med välstånd och rikedom överallt men där människor kunde tycka att det var fattigdom att inte kunna resa till Thailand över jul med hela familjen. Alla norrmän är förstås inte sådana, men den sidan finns, säger Mette Bølstad.

Ingenstans märktes förändringen så tydligt som i Stavanger. I mitten av 60-talet var staden en av Norges allra fattigaste, med en tynande konservindustri som enda stora tillgång. 1972 blev den officiellt Norges oljehuvudstad när det statliga oljebolaget Statoil bildades och lade sitt huvudkontor där. Snart hade det lilla samhället vuxit till en blomstrande stad med eget universitet. 

– Stavanger var kärnan i oljeäventyret, säger författaren Janne Drangsholt.

Hon forskar i litteraturvetenskap vid Stavangers universitet, och växte upp i grannstaden Sandnes. 

– När folk från Oslo kom till Stavanger på 80-talet reagerade de på överflödet, att bilparken var helt ny – och när någon härifrån skulle porträtteras på tv så var det alltid någon skrytig person som var besatt av ny teknologi, som inte hade så mycket bildning utan bara en massa pengar, säger hon och skrattar.

Men det uppstod också en skam, när nyrikedomens excesser krockade med traditionella norska värderingar, formade av århundraden av fattigdom och ofrihet. Janne Drangsholt tror att skammen har förstärkts av att själva oljefyndet var en lyckträff, snarare än en mänsklig bedrift. 

– Vi är väldigt besatta av att oljepengarna ska vara rena, och jag tror att det är bundet till våra skamkänslor. Det är ”hittade” pengar och därför ska de bara användas till goda ting, till sjukhus och ren energi och etiska investeringar. 

Hur påverkar klimatkrisen den norska självbilden?

– Skammen blir bara starkare ju mer vi ser hur problematiskt det är med fossilt bränsle. Statoil har bytt namn till Equinor för att de inte längre vill associeras med olja. Det finns ett obehag som ständigt hänger ihop med det goda som oljerikedomen gett oss, det är verkligen ett tveeggat svärd, säger Janne Drangsholt.

Oljeboomen har också förändrats den norska synen på Sverige som en idoliserad storebror. Petter Næass nämner med illa dold förtjusning att Volvo tackade nej till att köpa in sig i Statoil 1978 (”Volvo är kinesiskt nu, ikke sant?”) medan Mette Bølstad menar att oljepengarna har gett norskt kulturliv en boost som har gjort relationen till grannlandet mer jämlik.

Foto: TT
Per Sinding-Larsen.

Journalisten Per Sinding-Larsen har starka band till båda länderna – hans förfader Christian Magnus Falsen står som upphovsman till den norska grundlagen från 1814. Sinding-Larsen har besökt Norge under hela sitt liv, och ser en stor förändring.

– På 70-talet var det som att resa 200 år tillbaka i tiden, Norge var ett u-land på alla plan. Lokala countryartister kunde ligga på topplistorna i tre år och man åt lasagne med pommes frites. Under en väldigt lång tid såg man upp till Sverige, svenska artister kunde turnera där och man tittade på svensk tv och film. I dag har Norge lutat sig tillbaka i stolen, med pengarna kom självförtroendet.

Vilken bild av Sverige möter du i Norge nu?

– Ungefär samma som i Danmark, att det är ett präktigt land med för mycket politisk korrekthet. ”Det får inte bli som i Sverige”, kan man höra i debatten.

Janne Drangsholt håller med om att lillebrorskomplexet mattats av med rikedomen, men hon tror att känslan av kulturellt underläge dröjer sig kvar.

– Vi ser fortfarande Sverige som den klokare storebrodern med en massa livsvisdom, medan Norge springer runt med hjälm och dunkar huvudet i väggen för att det är kul. Och det är fortfarande viktigaste i hela världen för Norge är att slå Sverige på skidor.

ARTIKELN HANDLAR OM

Norge

Tv-serier

Olja