ÅSIKT

Hockeybusen som blev ett skämt

Vem har ansvaret när en riktig människa blir ett meme i sociala medier?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
John Scott.

avPatrik Syk

KULTUR

John Scott var hockeyspelaren alla älskade att hata. En ökänd buse. Så fort det vankades slagsmål var det Scotts uppgift att på vingliga skär glida dit och dela ut snytingarna. En ”goon”, en typ av spelare som nästan inte finns längre och som NHL arbetat i många år med att få bort från sporten.

I podcasten Puck Daddy skämtas det friskt om hockey. Spelare och tränare ­sågas ofta vid fotknölarna och podden tar alla chanser de får att tvåla till de styrande i toppen av NHL. 

Så när hockeypamparna meddelade att det klassiska men allt mer urvattnade All star-formatet, där ligans bästa spelare möts i en uppvisningsmatch, skulle göras om för femtielfte gången tog Puck Daddy saken i egna händer. På skämt nominerade de John Scott till omröstningen och fick snabbt tusentals lyssnare att göra samma sak. Snöbollen var i rullning.

NHL själva gjorde allt i sin makt för att stoppa detta uppen­bara hån mot sitt prestigefyllda arrangemang. Det gjorde så klart bara fansen ännu mer högljudda. 

I mitten stod Scott själv. En hårt slitande hockeyarbetare som aldrig varit nära vare sig de feta kontrakten eller rampljuset. Hockeyn var hans liv och hade varit så länge han kunde minnas. Nu stod han plötsligt med ena benet i en All star-match, något han drömt om hela sitt liv. Men han stod där som ett skämt.

Vem tar ansvar för när ett skämt i en blogg eller podcast utvecklar sig till en meme på sociala medier och blir till bitskt slagträ från gräsrötter mot styrande institutioner? Framför allt när sagda skämt faktiskt sker på en människas bekostnad. Är det skämtaren? Är det de påhejarna i sociala medier? Kanske är det de styrande institutionerna som till syvende och sist är de som är ytterst ansvariga?

Ojämna Radio labs historia om John Scott i avsnittet Punchline är bland det starkaste jag hört. Underfundigt berättat och med den oerhört sympatiske Scott själv i centrum. Och tro det eller ej, på klassiskt Hollywoodmanér skulle John själv få sista ordet i historien. Då reste sig håret på armarna.

ARTIKELN HANDLAR OM