ÅSIKT

Så tvingas Venezuela kapitulera

Kajsa Ekis Ekman i Caracas: Sanktionerna är olagliga och ett hot mot befolkningen

avKajsa Ekis Ekman

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Rodrigo Abd/TT
Venezuelas ­ekonomi är i fritt fall och befolkningen kämpar varje dag för att överleva. ­Landets ­president Maduro har länge stört USA:s maktambitioner i Latinamerika, men efter sanktionerna vädrar ­Donald  Trump morgonluft.

Hur känns ett land som just hotats med en invasion av världens mäktigaste militärmakt?

På ytan ser allt normalt ut i Caracas, även om man kan tro motsatsen. Kaféerna och krogarna är öppna, på plaza Bolívar pågår en salsakonsert, försäljare av tuggummin och klubbor gör sina vändor i tunnelbanan. Men det är en spänd stämning i luften, som om alla vore beredda, när som helst, på något de inte kan förbereda sig på.

I flera gathörn står folksamlingar där någon håller tal och manar till enighet mot fienden.


Jag bor i ett övergivet lager som fattiga människor ockuperat och håller på att bygga om till bostäder. De har en deal med staten att de får mark och material gratis, men de måste bilda en förening och bygga husen själva. Det är inga problem: de är byggnadsarbetare, elektriker, städerskor och tvätterskor. Grannarna är glada, eftersom området tidigare var en illegal dump för bajamajor och det stank i hela kvarteret.

Jag delar säng med Iraida. Hon vaknar varje natt, går av och an och dricker kaffe med pulvermjölk. Hon oroar sig för kriget: tänk om det kommer bombplan? Jag försöker lugna henne: bomber använder de bara i Asien och Mellanöstern, hit kommer det förmodligen bara tanks. Hon tittar klentroget på mig:

– Bara tanks?

Sedan ett tag tillbaka står byggandet av husen stilla. Det kommer inte längre någon cement. Det kan de leva med, värre är att det inte finns mediciner. En tolv-årig pojke i lägret har Wilms tumör, en form av barncancer. I dag är det andra gången han och hans mamma kommer tillbaka från sjukhuset i ogjort ärende. Det finns inga cellgifter.


Sedan två år tillbaka är Venezuela utsatt för blockad, som hårdnat successivt. Alla transaktioner som landet försöker göra genom amerikanska eller europeiska banksystem stoppas. Ett köp av mediciner för 450 miljoner dollar har frysts av värdepapperscentralen Euroclear. Den colombianska regeringen har förbjudit all försäljning av malariamedicin till Venezuela. Den venezolanska staten får inte tillgång till sina guldreserver i Bank of England och nu har Trump dragit åt skruvarna hårdare.

Det här är höjden av hyckleri: konfiskera ett lands tillgångar, förbjuda det att handla och ­därefter erbjuda allmosor.

En FN-rapport har pekat ut att sanktionerna mot Venezuela strider mot folkrätten och innebär en akut risk för landets befolkning. ”Sanktioner som kan leda till svält och brist på medicin är inte svaret på krisen i Venezuela. Sådana påtryckningar från utländska makter för att skapa regimskifte står i strid med internationell lag”, sa FN:s specialrapportör Idriss Jazairy nyligen.

Sedan Trump för en månad sedan förklarade sig beredd att anfalla Venezuela militärt, har över femhundra artiklar skrivits om landet i svensk press.

En enda nämner FN-rapporten.


Så gott som samtliga texter i svensk press går i stället ut på att Venezuelas regering är en fruktansvärd diktatur som förvägrar sitt folk mat, medan USA kommer till deras räddning. Dagens Nyheters Henrik Brandao Jönsson skriver att ”människor riskerar att dö inom de närmaste veckorna på grund av brist på mat och mediciner om omvärlden inte reagerar” och att ”USA har skickat humanitär hjälp men regimen i Venezuela har blockerat vägarna in i landet med tankbilar och containrar”. Han nämner inte sanktionerna.

Foto: Kajsa ekis ekman
Petare, känd som ­Latinamerikas största slum, sedd från den moderna linbanan.

Det här är höjden av hyckleri: konfiskera ett lands tillgångar, förbjuda det att handla och därefter erbjuda allmosor. Och att sedan få med sig världens medier på myten! Men man vet att det drar ihop sig till krig när allt Trump säger plötsligt ses som sanning.

Mat har de dock där jag bor, och köer ser man inte längre sedan regeringen infört Caja Clap, en låda med basvaror som distribueras hem till alla familjer som skaffar ID-kort. Den innehåller linser, majonnäs, ris, pasta, tomatsås, mjöl och mjölk. På sociala medier skämtar människor: ”Kan någon säga hur man skriver LINSER på engelska för att säga till gringos att de inte ska lägga det i sina lådor”.


Känslan som de flesta har i lägret, och som jag också får när jag pratar med folk på tunnelbanan eller i Petare, känt som Latinamerikas största slum, är denna: Många fattiga människor stödjer Maduro och upplever sig som en del av den bolivarianska revolutionen. På inga vis vill de tillbaka till livet innan.

Folk kan tala i timmar om den tiden då de knappt räknades som människor. De jobbade som tjänstefolk åt de rika utan formella kontrakt eller några rättigheter. Fick man inte betalt fanns det ingenstans att vända sig. Deras bostadsområden var inte ens utsatta på kartor över Caracas! Och nu går det en ultramodern linbana till Petare. Men de är förbannade på inflationen som gjort att de inte har pengar till något, att priserna bara går upp och att det rinnande vattnet slutat fungera i Petare.

Nästan alla har en släkting som flyttat till Colombia för att skaffa jobb. Många säger att regeringen skött krishanteringen extremt dåligt och att de korrupta byråkraterna och militärerna borde in i fängelse, nu! Jordbruksministern är särskilt illa omtyckt – en pilot utan kunskaper om jordbruk, tycker många. Vissa har slutat rösta i protest.


För att förstå vad som har hänt med Venezuelas ekonomi måste man förstå vad Venezuela är för något.

Venezuela är något som kallas en rentierstat eftersom den lever på en enda vara: oljan. Landet har världens största oljereserver och oljan står för 98 procent av exporten. Så har det varit oavsett regering sedan oljan upptäcktes för nära hundra år sedan. Allt annat importeras.

De venezolanska företagen har varit beroende av oljan, eftersom de har ett avtal med staten om att få växla till sig dollar extremt billigt, för att stimulera importen. Venezuela har en extrem asymmetri när det kommer till förhållandet mellan industrialisering och urbanisering: trots få industrier bor 93 procent av befolkningen i städer.

Foto: kajsa ekis ekman
Arbetare i det hus de håller på att bygga själva med material från staten. Huset är nästan färdigt och snart kan de flytta in.

Vad den bolivarianska revolutionen som inleddes med Hugo Chávez 1999 lyckades med, var att fördela inkomsterna från oljan. Vad man inte lyckades med var att bryta beroendet av den. 2015 föll oljepriset dramatiskt. På bara ett år sjönk det från 100 till 20 dollar per fat. Landet fick akuta problem med intäkterna. Regeringen Maduro tog till pengapressen för att kompensera. Inflationen steg och regeringen höjde lönerna med 300 procent, men det åts snart upp av än mer inflation.

Venezuela försökte få med sig OPEC på att minska produktionen för att få upp oljepriset, men Saudiarabien lade in sitt veto. Snart var staten skyldig importföretagen stora summor, då de inte kunde subventionera deras billiga dollar längre. Många företag packade ihop och drog.

Bristande kontroller hade dessutom gjort det möjligt för skojare att plundra staten i åratal genom att låtsas importera för att få billiga dollar, för att i stället sälja valutan dyrare på svarta marknaden.

Internationella ”rådgivare” av varierande kompetens har flockats kring Venezuela och bytts ut stup i kvarten vilket gjort att penningpolitiken ändrats hela tiden. Företräde har inte de som kan oljemarknad och finansmarknad, utan de som skrivit biografier om politikerna. ”Nu ska vi vända utvecklingen”, annonserade regeringen 2016 och utsåg Luís Salas till ekonomiminister. Han trodde inte att inflation existerade över huvudtaget. Han satt en månad på posten.

Eftersom landet håller val och folkomröstningar ungefär en gång om året lägger både regering och opposition ner all kraft de har i valkampanjerna, vilket gör att långsiktiga ekonomiska åtgärder får vänta. Samtidigt fortsätter regeringen, mitt under brinnande kris, att betala av på utlandsskulden. Krisen gör att korruptionen breder ut sig än mer och ligor börjar ta betalt av mattransporter på väg till stan, med konsekvens att slutpriset kan gå upp med flera hundra procent.

Det är nu som amerikanska bolag börjar kretsa som gamar över det blödande landet.

Nu ser de sin chans. USA:s säkerhetsrådgivare John Bolton säger: ”Det skulle göra en stor skillnad för den amerikanska ekonomin om vi kunde ha amerikanska bolag som investerade i och producerade oljan i Venezuela.” Men först måste offret dö.


USA har länge velat störta Venezuelas regering av helt andra skäl. Hugo Chávez tog ifrån USA dess bakgård. Den tidigare modellen där USA var centrum för allt amerikanskt samarbete skrotades och i stället skapade Venezuela nya organisationer: ALBA och Unasur, där latinamerikanska länder handlade med varandra till fördelaktiga avtal och lämnade USA utanför.

2017 förbjöd USA alla amerikanska medborgare att finansiera Venezuelas oljebolag. Snart sjönk produktionen till hälften. Efter två års sanktioner, som slår extra hårt eftersom landet är importberoende, kommer nu sista slaget. Trump erkänner öppet att hans administration försöker locka över venezolansk militär på sin sida.

Den 25 januari utnämndes Elliott Abrams till den man som ska ”leda USA:s ansträngningar för regimskifte i Venezuela”. Det var Elliott Abrams som beordrade massakrerna i Guatemala och El Salvador på 80-talet. Han är dessutom dömd för brott i samband med Iran-Contras-affären.

Med den här politiken tar USA ett tydligt steg framåt i sina maktaspirationer
för Latinamerika. Nu är de inte bakom kulisserna länge som i Chile, Paraguay och Honduras.

Nu tar de öppet initiativet till en statskupp.

ARTIKELN HANDLAR OM

Venezuela

Caracas

Politik

Medier