ÅSIKT

Lönesättningen som tystar mun

Åsa Linderborg om varför HRM och individuell lönesättning tvingar oss att tycka att jobbet är meningen med livet

Foto: THINKSTOCK
Individuell löneättning missgynnar kvinnor, sänker effektiviteten och tystar kritik.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Skandinavien har arbetslivet kännetecknats av platta hierarkier, en hög grad av inflytande över arbetsprocessen, delegering av ansvaret och ömsesidig respekt. Sedan ett antal år tillbaka är det i stället en amerikansk modell som styr arbetsplatserna, human resources management (HRM).

HRM har byggt hierarkiska organisationer som lägger tonvikten på individuella prestationer, individuell lön, rapportering och kontroll. Den filosofin har skapat helt nya arbetsplatser, visar Stein Stugu i den nya norska boken Du har sparken – om HR og amerikanisering av norsk arbeidsliv. Boken handlar om Norge, men kan lika gärna läsas som en diagnos på nästan vilken svensk arbetsplats som helst.

Det centrala ordet flexibilitet är arbetsgivarspråk för att de anställda ska vara tillgängliga dygnet runt, liksom att allt fler moment av arbetet ska konkurrensutsattas genom outsourcing, underleverantörer eller inhyrd arbetskraft. Sådana organisationsformer minskar de anställdas inflytande. Det skapar otillfredsställelse och alienation. Man får inte utlopp för sin kreativitet.


HRM bygger på doktrinen att alla människor egentligen är egoister och helst av allt vill göra karriär. Vill du inte det, vill du inte ”ge allt”, beror det på att du förmodligen inte vill jobba alls. Så du kanske ska söka dig någon annanstans? Den yttersta konsekvensen med den här människosynen, menar Stein Stugu, är att vi ska betrakta jobbet som meningen med livet.

Det viktigaste styrningsverktyget är individuell lönesättning. Även arbetsplatser med kollektivavtal har ofta en del av potten vikt för individuell lönesättning. Vi som har chefsansvar på Aftonbladet sitter med den där skiten just nu, i lönesamtal som är förnedrande för båda parter men så klart mest för den som inte har en rättvis lön.

Individuell lönesättning ökar skillnaderna mellan jobbarkompisar som man måste samarbeta med för att uppgifterna alls ska kunna genomföras. Med individuell lönesättning skapar arbetsgivaren kontroll och falsk lojalitet; man blir inte så kaxig om man snart ska sitta ensam och löneförhandla med chefen. Jobbet tystar mun. Dessutom är det är ett system som konsekvent missgynnar kvinnor, som inte har samma självförtroende att prata för sig.


Det här, skriver Stugu, undergräver förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle. Kraven på lojalitet ställer de anställda inför ultimatum: Passar det inte, kan du gå, det är ingen mänsklig rättighet att jobba här. När arbetsgivaren dikterar villkoren på en redan tuff arbetsmarknad, sätts fackföreningsrörelsen ur spel.

Individuell lönesättning splittrar kollektiv, försvagar fackföreningsrörelsen och ökar ojämlikheten. Det här gäller särskilt arbetsplatser som har inhyrda medarbetare som kommer från bemanningsföretag, det kan skilja flera tusen mellan en journalist som har fast anställning och en som kommer från Schibsteds bemanningsföretag.

Löneklyftorna är så stora att vi som sitter och förhandlar för arbetsgivarsidan blir torra i munnen. De högsta chefer har fantasi-löner, mellanchefer som jag tjänar skitbra, medan alla andra måste förödmjuka sig i kampen om örena.


För en bolsjevik som jag är det ett helvete att ha arbetsgivaransvar, men man behöver inte vara ett rödskinn för att förstå poängen med Stein Stugus empiriskt grundade argumentation. Det som presenteras som ett självklart sätt att organisera en arbetsplats och i värsta fall påstås vara en modell som ska utveckla individen, är i själva verket djupt ideologiska styrningsmekanismer som krossar kollektiv.

Men som vanligt misstar sig den nyliberala erans arbetsgivare: De produktionsintensivaste arbetsplatserna är de som präglas av små hierarkier och hög jämlikhet. Det gäller ett företag så väl som ett samhälle. Human resources management gör oss inte mer -effektiva. Och sannerligen inte mer lojala.

FAKTA

Arbetsliv

»Du har sparken – om HR og amerikaniseringen av norsk arbeidsliv
Stein Stugu
Forlaget Manifest