ÅSIKT

Från seger till bakslag

Kjell Östberg om när kvinnorna erövrade rösträtten – men blev blåsta på makten

avKjell Östberg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Nordiska museet
Demonstration i Göteborg för kvinnlig rösträtt. På fredag är det hundra år sedan riksdagen klubbade igenom rösträtt för kvinnor. Vid första valet 1921 fick bara fem kvinnor plats i kammaren. Tio år senare minskade de till fyra (av totalt 380 ledamöter).

”De tal som hölls voro mer än lovligt klena, stämningen var ’flau’. Jag hade utelämnat hela min läktare till föreningen för kvinnans politiska rösträtt, men de goda damerna föreföllo ganska snopna över det tama sätt, varpå ’det historiska ögonblicket’ passerade. Jag hade på förhand varnat dem för att applådera. I stället försökte statsrådinnan Palmstierna organisera dem till att när klubban föll, ostentativt samtidigt resa sig upp, men det misslyckades ömkligen. Några guppade upp och ner lite grann. Det var alltsammans.”


På fredag är det hundra år sedan riksdagen fattade det första formella beslutet att ge kvinnor politisk rösträtt. Noteringen i talman Hugo Hamiltons dagbok ovan avspeglar den förströdda uppmärksamhet som många gav det historiska klubbslaget.

En anledning var antagligen att det reella avgörandet tagits ett halvår tidigare, då högern fallit till föga för att rädda kungamakten och kanske det borgerliga samhället över huvud taget; en annan att det krävdes ytterligare ett beslut för att bekräfta grundlagsändringen. Men kanske fanns också andra orsaker.

Beslutet var en stor seger för den kvinnliga rösträttsrörelsen, LKPR. I mer än femton år hade fröken Friman och hennes systrar framgångsrikt och oförtrutet agiterat, argumenterat och organiserat för Saken.


Genom historikerna Josefin Rönnbäcks och Christina Florins initierade och livfulla skildringar (Politikens genusgränser och Kvinnor får röst) kan vi i detalj följa hur skickligt de svenska suffragetterna hade skridit till verket. De skrev tusentals tidningsartiklar, höll 40 000 tal, samlade in en halv miljon namn och skolade tiotusentals kvinnor till fullvärdiga samhällsmedborgare.

Samtidigt hade rösträttsrörelsen sina begränsningar. Den leddes av liberala kvinnor från samhällets övre skikt. Det gav dem goda kontakter med den politiska eliten, något som de skickligt utnyttjade. Men att använda rörelsens fulla kraft till att mobilisera på gator och torg, som deras engelska systrar så framgångsrikt gjorde, undvek de.


Och framför allt – de krävde inte rösträtt åt alla. Kvinnor skulle få rösta på samma villkor som män. Att avskaffa inkomst- och andra rösträttsstreck fanns inte på programmet, trots att det utestängde stora grupper arbetarkvinnor. Så långt sträckte sig inte kvinnosolidariteten.

Det krävdes att kampen breddades. Nu var det arbetarkvinnorna som gick i täten. Utanför rådhuset i Söderhamn, på Hötorget i Stockholm och Möllevångstorget i Malmö inleddes de stora hungerdemonstrationerna våren 1917 – antagligen de största sociala mobiliseringar Sverige haft.

Och på andra sidan Östersjön hade kvinnorna i Petrograd några månader tidigare givit signalen till den ryska revolutionen som snabbt fortplantade sig över den europeiska kontinenten. När den nådde Tyskland och kejsardömet hösten 1918 vräktes över ända gav också den svenska högern upp sitt motstånd mot den lika och allmänna rösträtten, mäns och kvinnors.


Självklart var förväntningarna stora när kvinnorna för första gången gick till valurnorna hösten 1921. I LKPR och i en rad fackliga och andra kvinnoorganisationer hade de tränat sig i politiska diskussioner och parlamentariskt arbete. Och arbetarkvinnorna hade på gator och i Folkets hus visat att de kunde leda stora massrörelser. Denna breda kvinnorörelse rymde en samling ytterst kompetenta, erfarna och välutbildade kvinnor som utan vidare kunde mäta sig med de män som kandiderade på riksdags- och fullmäktigelistor.

Men männen var inte mogna att ta till vara dessa resurser. Kvinnornas erfarenheter förskingrades, av såväl borgare som socialister. I det första riksdagsvalet med kvinnlig rösträtt valdes fem kvinnor av totalt 380 ledamöter. Och det var inte bara en olycklig start. Tio år senare hade de minskat till fyra.


Varför gick det så illa? Tiden var en period av reaktion kantad av depression och massarbetslöshet. De folkliga resningarna slogs tillbaka, fascistiska strömningar började växa sig starka.

Kvinnorörelsen försvagades och drabbades av backlash. Feminismen är ett degenerationsfenomen under mankvinnors ledning, kunde det heta.

För männen var orsaken till kvinnornas uteblivna politiska genombrott självklar: det var kvinnornas eget fel. En ohelig allians av politiker, vänsterns inte bättre än högerns, förklarade i kör att kvinnorna var för okunniga, omogna och saknade politiskt intresse.

”Arbetarekvinnan, som lever samma liv som sin manliga kamrat, har icke samma mått av politisk upplysning. Hon saknar den sociala och politiska överblick av ett sakläge, som för tänkande människor (!) leder  till enig kamp”, hette det i ett socialdemokratiskt valmanifest. Exemplen kan mångfaldigas. Att det handlade om att försvara männens privilegier förnekade de med eftertryck.


Det skulle krävas nya vågor av kamp och organisering för att kvinnorna på allvar skulle erövra sina politiska rättigheter. Som på 1930-talet, när kvinnor försvarade sin rätt till arbete och lade grunden till den solidariska välfärdsstaten. Eller på 1970-talet när den nya och gamla kvinnorörelsen tillsammans krävde daghem, fri abort och varannan damernas.

I sig ändrade ”det korta, snabbt bortdöende, torra lilla klubbslaget” från greve Hamiltons klubba i maj 1919 inget.

ARTIKELN HANDLAR OM