ÅSIKT

Inre strider splittrar konservativ höger

Mathias Wåg om gräsrötterna och populismens baksmälla

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avkultur@aftonbladet.se

Foto: TT
Katerina Janouch talar på alt-light-partiet Medborgerlig samlings manifestation på Norrmalmstorg i maj förra året. I dag har partiet tagit avstånd från författaren.

En ny talmansrunda är påbörjad. Partiernas positioner verkar frysta och blockpolitiken har gått i baklås. Så framstår det på det stora politiska planet, om man betraktar politiken från ett makroplan. 

Men ska man förstå hur partier börjar röra sig, måste man gå ner på mikronivå och se vad som sker i dess undervegetation och särskilt betrakta miljöerna som befinner sig mellan partierna. Det är inte i de etablerade medierna dessa glidningar och rörelser visar sig, utan i de alternativa medier som rycker i partiernas gräsrötter. Det är där kartan har börjat ritas om. Där kokar frustrationerna och förändringarna är turbulenta just nu, i det lilla.

I en samlingslokal på Södermalm möts varje månad ett informellt middagssällskap, bara kallat Klubben eller Sällskapet. Här träffas de tillsammans för att över en tallrik gemensamt lagad mat lyssna på föredragshållare och diskutera samhällsutvecklingen. De är inte de enda av sitt slag, det finns mängder av sociala mötesplatser där politiker, opinionsbildare och kulturarbetare samtalar informellt. 

Foto: TT
Gustav Kasselstrand, partiledare för Alternativ för Sverige (AfS), den extrema högerfalang som bröt sig ur Sverigedemokraterna förra året. Sedan dess har flera alternativa högermedier grupperat sig runt AfS och Medborgerlig samling.

Det intressanta med denna mötesplats är att den utgör en miljö som politiskt befinner sig mellan Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna. Det trettiotalet besökarna kommer från borgerliga ledarredaktioner, är skribenter på alternativa mediesajter som Det goda samhället och Ledarsidorna, några är aktiva i partiet Medborgerlig samling

Middagarna har under flera år varit en av flera samlande platser för delar av en konservativ höger att ventilera sin frustration mot den rödgröna regeringen. Men efter valet växer frustrationen. Förhoppningarna om att Sverige skulle följa den högerpopulistiska vågen i USA och delar Europa infriades inte. Det kanske behövs en annan strategi?

Vi kan kalla dem kulturhögern. Det är en miljö som vuxit fram de senaste fyra-fem åren i gränslandet mellan Sverigedemokraterna och de borgerliga partierna. Kulturhöger, för att de arbetar efter devisen från Andrew Breitbart, grundaren av den alternativa nättidning Breitbart som blev inflytelserik under det amerikanska presidentvalet, att ”politiken ligger nedströms kulturen”. 

Ska man förändra politiken gäller det att först vinna kulturkriget, slaget om idéerna och värderingarna. I USA kallades denna högerpopulistiska strömning, som förutom Breitbart och Steve Bannon omfattade en samling fria högertänkare, för ”intellectual dark web” eller ”alt-light”. Detta för att skilja dem från det vita etnonationalistiska samlingsbegreppet alt-right, alternativhögern.

Där alt-right vill radikalisera högerpopulismen, vill alt-light snarare omforma borgerligheten. Den ena strömningen strävar att förskjuta politikens gränser, den andra att tränga in i högerns väljarbas och dra med dem i en mer konservativ riktning.

Inför valet 2014 var Sverigedemokraterna ensamt oppositionsparti på högerkanten, efter åtta år av borgerligt styre. Partiet hade stöd av sin egna spretiga gräsrotsrörelse i sociala medier och kommentarsfält, ”Sverigevännerna”, kring den så kallade alternativmedian. Sajterna Avpixlat, Fria tider, Nya tider och Nyheter idag kunde mäta sig med större etablerade mediekanaler i spridning, och mobiliserade väljare åt Sverigedemokraterna. Partiet hade en egen motoffentlighet.

Allt det här förändrades under de rödgröna styret. Sverigedemokraterna behövde inte längre alternativmedians stöd, som snarare hade blivit hämmande för att fortsätta växa som parti. De gjorde slut med sina gräsrötter. Diskussionen om migration var nu en av huvudfrågorna inom svensk politisk debatt och rapporterades om återkommande i media. Nu var dessutom SD inte ensamma som oppositionsparti på högerkanten, utan delade positionen med Alliansen.

Under Decemberöverenskommelsen ställdes denna relation på sin spets, genom vetskapen om att Alliansen och SD tillsammans skulle vara större än det rödgröna blocket. Detta faktum upprörde borgerliga gräsrötter och skapade ett sug efter nya alternativa nyhetskanaler in i borgerligheten. Nu klövs alternativmedian i två. 

En falang radikaliserades och ställde sig till höger om Sverigedemokraterna och en annan sökte sig inåt borgerligheten. Uppdelningen motsvarar den amerikanska mellan ett alt-right och ett alt-light, en etnonationalistisk nyfascistisk och en högerpopulistiskt kulturkampsinriktad sfär, med Sverigedemokraterna placerade mitt emellan.

Två nya partier bildades, ett var på respektive sida. Alternativhögern och vitmaktmiljön samlades i Alternativ för Sverige. Samtidigt bildades Medborgerlig samling i utrymmet mellan SD och Moderaterna. Om Avpixlat (nu Samhällsnytt), Nya tider och Fria tider orienterade sig mot Alternativ för Sverige, så närmade sig Nyheter idag snarare Medborgerlig samling.

Den före detta socialdemokraten Johan Westerholms blogg, Ledarsidorna, som han startat under Alliansåren för att granska de borgerliga ledarsidorna, gjorde nu en politisk gir och blev allt mer invandringskritisk. Författare som Ann Heberlein och Katerina Janouch gjorde samma politiska resa och knöts upp till sajterna. Nyheter idag och Ledarsidorna delar numera samma prenumerantsystem, som administreras av Medborgerlig samlings partiledares bolag. Sajten Det goda samhället och mediesatsningen Kvartal kom att placera sig i samma fåra, från borgerligt håll. 

Foto: TT
Författaren Ann Heberlein skriver på nyhetssidor knutna till Medborgerlig samling.

Det är i denna konservativa motoffentlighet som trycket underifrån till en förändring inom Moderaterna och Kristdemokraterna skapas, och SD:s problemställningar trianguleras. Ska den konservativa vändningen inom delar av Alliansen förstås så måste dessa medieforum vägas in.

Men när de stora partierna börjar röra på sig så krymper även utrymmet mellan dem. När M och KD förändras, skapar det tryck och spänningar i motoffentligheten underifrån.

För att återgå till de gemensamma middagsträffarna. Under en av dessa i oktober väcks en idé. Om partipolitiken verkade låst för ett långt tag föröver, vilka möjligheter återstod? Sällskapet brainstormade planer på ett projekt för att skapa etnonationalistiska kommuner, svenskkulturella gated communities och etniskt befriade zoner. Vilda pojkrumsdrömmar hos en radikaliserad medelklass, som aldrig hade kommit längre än till ritbordet. 

Men planerna börjar läcka ut. Först publicerar Det goda samhället en positiv artikel om projektet. Sedan outas planerna av Johan Westerholms Ledarsidorna, trots att flera av hans egna skribenter ingick i diskussionsklubben. Ann Heberlein och hennes make Erik van der Heeg, som själva besökt middagarna, lämnade nyhetssajten i protest. Journalisten Jens Ganman svarade med att peka ut hur Westerholm själv deltagit i liknande diskussioner på interna seminarier hos SD. 

Chang Frick, som driver alternativmediesajten Nyheter idag, knöt snabbt upp Heberlein och van der Heeg som krönikörer, i sitt stall där Katerina Janouch redan ingår. Janouch manade till demonstrationer under vintern mot FN:s flyktingavtal, för att samla hela den yttersta högern, inklusive de nyfascistiska organisationerna. Radikaliseringen av Janouchs retorik och umgänge fick partiet Medborgerlig samling – det parti hon kandiderade för i valet – att ta avstånd från henne.

2016 har kallats högerpopulismens 1968. Högerpopulismen svepte fram över världen, i flyktingkrisens efterdyningar, med valframgångar i USA och Europa. Det fanns förhoppningar om att Trumpvågen skulle komma hit, räcka ända fram till vår valrörelse 2018. Att nu var det högerpopulismens tur. I stället har den konservativa högerns egna 1968 kanske nu nått sitt 70-tal, med samma form av radikaliseringar, sektstrider och positioneringar som bokstavsvänstern då genomled.

Mathias Wåg

Journalist, Researchgruppen

ARTIKELN HANDLAR OM