ÅSIKT

Oktoberfest i Bayern – för de extrema

Olle Svenning om högersvängen och en utraderad vänster

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Supportrar till socialdemokratiska SPD deppar efter valet förra söndagen. SPD är nu mindre än Alternativ för Tyskland i Bayern.
KULTUR

”Jetzt gibt’s” stod det på banderollerna – Nu gäller det, nu har vi fått nog. Nu måste högerextremismen stoppas.

Parollen samlade 40 000 demonstranter i München. De förenades nyligen på Odeontorget, symboliskt nog platsen för Hitlernazismens första blodiga kuppförsök.

I Berlin mobiliserade bortåt en kvarts miljon i en liknande manifestation, dagen före delstatsvalet i Bayern, 14 oktober.

Valresultatet gav brutala svar. I Bayern blev vänstern i allt väsentligt utsuddad. De två vänsterpartierna nådde runt tolv procent av rösterna. Socialdemokraterna blev mindre än högernationalistiska Alternativ för Tyskland (AfD). Bayern gestaltar de långa tidsvågornas grymma ironi.

Där har högerextremister och rasister nyligen jagat flyktingar, ackompanjerade av vit makt-musik.

I dagarna är det hundra år sedan Kurt Eisner utropade den bayersk socialistiska rådsrepubliken. Senare mördades han av en högernationalist och den något vilsna republiken krossades snart.

”Tack Bayern”, skrev vänsterorienterade Die Zeit som valkommentar – helt seriöst. Väljarna hade, argumenterade tidningen, för första gången i modern tid berövat konservativa CSU egen majoritet. Partiet, vars maktdominans skapades av den korrupte och auktoritäre Franz Josef Strauss, minskade i valen med tio procent.

Tacksamheten ter sig ändå något gåtfull. Högernationalistiska AfD ökade med just tio procent. Högerns samlade styrka förblev intakt; balansen ändrades. De uttalade extremisterna blev starkare. Löftet från Strauss bröts: ”Det får inte finnas något parti till höger om oss.”

Foto: Robin Lorentz-Allard
Angela Merkels CDU är i fritt fall.

Bayern kan te sig en aning egenartat med sin blandning av expansiv högteknologi och ölfrustande folklorism; ”fristaten” håller sig med en ”Heimatminister”.

Valet i Bayern bidrar ändå till att på nytt ställa en grundläggande fråga: Hur ska de europeiska högerpartierna hantera sina framgångar?

Ideologiskt förefaller den traditionellt starka Europahögern alltmer benägen att ta över paroller och rekvisita från främlingsfientliga, högernationalistiska partier.

I Frankrike är skillnaden mellan de borgerliga republikanerna och Le Pens Nationell samling (ett namnlån från Quisling) mest en fråga om dekorum. Angela Merkels kristdemokrater har hållit emot men befinner sig i fritt fall och Merkels auktoritet är på väg att försvinna, också inom det egna partiet.

Merkels systerparti CSU i Bayern drev under valrörelsen en kampanj, ibland reducerad till politiska bröl, som inte skilde sig från Alternativ för Tysklands. Partiledaren och inrikesministern Horst Seehofer beskrev invandrare som” alla problems moder” och islam, sa han, hör inte hemma i Tyskland.

Det bor fem miljoner muslimer i Tyskland.

Asylsökande från krigets Syrien kallades ”asylturister”. Flyktingar måste lära bayersk dialekt och underställas tysk ”leit-kultur”. När Horst Seehofer firade sin 69-årsdag deporterades symboliskt nog 69 afghaner.

Bayerns höger bjöd inte Angela Merkel till sin valkampanj. Bayrarna föredrog Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz, som regerar tillsammans med FPÖ, partiet som skapats av nazister. ”Vi bjuder in herr kansler, inte fru kansler”, förklarade CSU:s valstrateger, nöjda över att kunna demonstrera mot Merkels flyktingpolitik och lyckliga över hedersgästen Kurz.

Han talade varmt om evig tysk gemenskap. Den här gången tog han sig inte tid att berätta om sina vänskapliga relationer med de högerauktoritära regeringarna i Polen och Ungern.

Denna förtrogenhet med högerextremism har en europeisk dimension. Den europeiska högeralliansen i EU vill göra Manfred Weber, en ledande CSU-politiker till ny ordförande för EU-kommissionen.

Foto: AFP
Katrin Ebner-Steiner, Bayerns regionala partiledare för Alternativ för Tyskland. Det högernationalistiska partiet ökade tio procentenheter och blev delstatsvalets stora segrare.

EU-val hålls i maj nästa år. Då kommer naturligt nog rivalitet att finnas mellan den traditionella högern och de allt mer framgångsrika högerextremisterna. Striden gäller mer mandatfördelning än ideologi. Weber kan vara en försonande kraft.

Den gamla högern och inflytelserika kretsar inom näringslivet banaliserar, som i Sverige, allt oftare högerextremismen. Den är ju mot facket och för vinster i välfärden. Kanske vet inte högerpolitiker och direktörer vad de högerextremistiska partierna står för, kanske har de inte läst historia om egna allianser med fascister.

AfD, en skapelse av nyliberaler från Hayek-sällskapet och euroskeptiker har skrivit ett program med påtagliga fascistiska inslag. Jimmie Åkesson har uttryckt välvilja och förtroende för AfD.

En ledande AfD-politiker, Björn Höcke, kallar Berlin-minnesplatsen över mördade judar i Berlin för en skam för vår huvudstad. En annan AfD-politiker säger att Tyskland ska vara stolt för hela sin historia och över alla sina soldater.

Partiet allierar sig med den aggressivt antimuslimska Pegida-organisationen, dess medlemmar marscherar med nazistiska partier i demonstrationer i städer i östra Tyskland. AfD vill pröva om invandrarungdomar borde steriliseras. Partiet mobiliserar för övervakning och angiveri av lärare som år ”politiskt olämpliga”.

Feminism kallas ”jämställdhetstotalitarism”. Sexuella minoriteter förföljs. Homosexuella bör fängslas.

Som en israelisk författare uttrycket sig: Den största faran för demokratin är när sociala och humanitära tabun raseras.

Den partipolitiska vänstern i Tyskland är, åtminstone för tillfället, inte en kraft som kan mäta sig med högern. Socialdemokraterna (SPD) har malts ner av att sitta i den borgerligt dominerade stora regeringskoalitionen, GroKo.

I Bayern röstade 4 procent av arbetarklassen på SPD. Partiet betraktas inte som relevant, efter att i regeringsställning ha suddat ut arbetsrätt, skurit ner arbetslöshetsförsäkring, försämrat sjukskrivningsregler och medverkat till att bygga en gigantisk låglönemarknad.

Tyskland har blivit ett karikatyrmässigt tydligt exempel på det politiskt omöjliga att bilda en för högern och socialdemokrater gemensam regering. SPD har i praktiken upphört att vara ett ”Volkspartei”; det kräver mer än 15 procent av rösterna. Angela Merkels kristdemokrater har sjunkit till samma nivå som svenska socialdemokrater, 28 procent. GroKo bär stort ansvar för att Alternativ för Tyskland på fem år vuxit till ett av landets största partier med stor representation i Förbundsdagen och inom kort företrätt i samtliga delstatsparlament.

De gröna har övertagit uppgiften som ledande progressivt oppositionsparti. De närmar sig 20-procentnivån också på nationell nivå. Partiet får sitt starkaste väljarstöd från välutbildad, ung, urban medelklass – en borgerlig vänster som vi saknar i Sverige och därför borde göra samverkan över blockgränserna omöjlig.

”Det radikala är det realistiska”, säger De gröna. Radikalismen är i allt väsentligt koncentrerad till miljöns och ekologins villkor, alltså till vår tids helt avgörande uppdrag.

En hård kamp väntar. Bilindustrin, som i vinstsyfte manipulerat utsläppsregler och därmed kostat skattebetalare mångmiljardbelopp, vägrar ännu att acceptera EU:s miljöregler. Om koldioxidutsläppen, som EU kräver, ska minska med 35 procent hotar bilföretagen att avskeda 100 000 arbetare och tjänstemän. 

Hittills står De gröna, så långt möjligt, fria från den mäktiga bilindustrin, som ännu dominerar bayersk och tysk industri. Den politiska högern lever i symbios med bilföretagen; socialdemokraterna ängslas över förlorade arbetstillfällen. 

Bilismen är på väg att föröda stadskärnorna och göra dem obeboeliga.

”Varning. Luften är hälsovådlig. Försök undvika att vara utomhus”. Det budskapet hörde jag under dagarna i Bayern. Morgonsmogen i Regensburg var så svår att det inte gick att urskilja den stora Domen, femtio meter från mitt hotellfönster.

På vägen norrut, genom gamla DDR, passerar jag en av de många fattiga, alltmer övergivna, städerna, Apolda. Där har högerextremister och rasister nyligen jagat flyktingar, ackompanjerade av vit makt-musik. Banden kan heta sådant som Blitzkrieg eller Heiliger Krieg.

I Weimar, några mil längre bort, finns teatern där den demokratiska konstitutionen skrevs för snart 100 år sedan. Kvällens föreställning är Nathan den vise, Lessings mäktiga mer än 200 år gamla drama om mänsklig och religiös tolerans.

ARTIKELN HANDLAR OM