ÅSIKT

Historiska museet går på Timbros linje

Kjell Östberg: En okritisk demonisering av välfärdsstaten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Anders Ahlgren/SvD/ TT
KULTUR

Folkhemmet har åter blivit ett politiskt slagträ. Högern och Sverigedemokraterna försöker på olika sätt göra det till ett nationellt projekt, fritt från varje social och politisk laddning – samtidigt som Socialdemokraterna i handling i allt högre grad verkar ha abdikerat från Per Albins vision om ett samhälle utan sociala och ekonomiska skrankor. Vad händer mot denna bakgrund med folkhemmet när det flyttar in på museum? frågar Åsa Linderborg oroligt (Aftonbladet 1 augusti).

Svaret har vi redan. Historiska museets basutställning Sveriges historia avslutas med en 166 ord lång text med rubriken Folkhemmet.

[Texten kan i sin helhet läsas här nedan]

En tredjedel används till att göra en kronologisk avgränsning och knyta begreppet till tre manliga socialdemokratiska partiledare. Folkhemsprojektet började 1932 och avslutades med regeringsskiftet 1976. Det tillhör historien får vi veta.

Bara tio ord används för att försöka tala om vad folkhemmet var. ”På 1960-talet hade Sverige den högsta levnadsstandarden i världen.” Punkt.


Trots att museet väljer att göra folkhemmet till ett socialdemokratiskt projekt finns här ingen koppling mellan folkhem och social rättvisa. Här finns inget om den sociala kamp och de folkrörelser som drev på utvecklingen i riktning mot ett jämlikare samhälle, här finns inget om kvinnornas roll för att skapa folkhemmet. Inget om försöken att bygga den mest avancerade välfärdsstaten i världen, i förlängningen att skapa ett annat samhälle där makten inte ligger ”i händerna på ett fåtal kapitalister”, för att citera Per Albins klassiska folkhemstal.

I stället används tio gånger mer utrymme åt att skildra folkhemmet som återvändsgränd och att förtala det.

Här upprepas borgerlighetens mantra från 1970-talets försök att snöpa välfärdsstaten. Radikaliseringen gick för långt – arbetarna strejkade ju! – den offentliga sektorn blev för stor och skatterna blev för höga. Därför förlorade Socialdemokraterna makten får vi veta, idén om folkhemmet hade nått vägs ände.


Nej, Socialdemokraterna förlorade inte valet 1976 för att folkhemmet hade vuxit sig för starkt. I själva verket var uppslutningen kring den solidariska välfärdsstaten aldrig större än då. Partierna, även de borgerliga, bjöd över varandra i reformlöften. Ett av regeringen Fälldins första beslut var att sänka (!) pensionsåldern till 65 år och den offentliga sektorn fortsatte att växa. Lars Leijonborgs nyutkomna memoarer ger en intressant insidesskildring av hur självklart det var för borgarna att fortsätta välfärdspolitiken – att skjuta upp reformer fanns inte på kartan, konstaterar han. Därtill hade de alltför stort stöd bland väljarna. Och högerpressens försök att skapa en skatterevolt genom blåsa upp Pomperipossadebatten misslyckades skändligen. Bara 13 procent av väljarna lyfte fram skattetrycket som en viktig fråga.


Historiska museets chef har nyligen hävdat att museet utställningar bygger på ämneskompetens och ny forskning. Här är det uppenbart att museet i stället okritiskt reproducerar Timbrohögerns försök att demonisera välfärdsstaten. Men när museet använder mer än 40 procent av texten åt att koppla det socialdemokratiska folkhemmet till frågan om steriliseringar är det väl snarare Sverigedemokraternas sätt att skriva historia de oblygt knyter an till. Jodå, det är sant att både systemraserande borgare och en och annan journalist har försökt göra rasbiologin till en slags folkhemmets överideologi, men i dag är det väl ingen annan än Jimmie Åkesson – och Historiska museet – som på samma skamlösa vis sätter likhetstecken mellan steriliseringar, statliga kontrollsystem och tre socialdemokratiska statsministrars ämbetstid.


Begreppet Fake History fick en uppmärksammad aktualitet när Sverigedemokraterna presenterade sin famösa film om det socialdemokratiska folkhemmet. Men att en statligt finansierad ideologiproducent vidarebefordrar sådant tänkande ger en skrämmande aning om hur djup okunskapen är om vårt nära förflutna.

Folkhemsbegreppet har en brokig historia men är fortfarande för de allra flesta synonymt med den solidariska välfärdsstaten. För dess belackare handlar det om att klä av det dess progressiva, samhällsomvandlande karaktär, att trivialisera – eller demonisera – det. Men, som journalisten Torbjörn Nilsson konstaterat i polemik med Jimmie Åkesson (Expressen 5 juli), det är ett riskfyllt projekt. För utan social rättvisa, inget folkhem.


Kjell Östberg
Historiker

ARTIKELN HANDLAR OM