ÅSIKT

En uppriktig bok om den hånade godheten

När Sverige tog ”andrum” hamnade två författare mitt i flyktingkrisens Grekland

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag ska alltid minnas hösten 2015, för vittnesmålen från krigets Syrien, flyktingarna som slussades genom Danmark, och alla människor som resolut strömmade till och hjälpte dem tillrätta i min hemstad Malmö. Jag glömmer heller inte Socialdemokraternas och Miljöpartiets helomvändning, med id-kontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och snacket om ”andrum”.

Politikerna skulle ha varit med Jasim Mohamed och Jan Henrik Swahn på Samos. Till denna grekiska ö, med söndertrasat välfärdssystem och skyhög arbetslöshet, anlände flyktingar i tusental. Många kom i gummibåtar, och en del spolades döda upp på stränderna. 

Taverna-ägaren Maria ber om hjälp att bre mackor till de trötta och hungriga, och plötsligt är de två svenska författarna indragna i hennes alltmer omfattande volontärarbete. 


I boken Marias taverna skildrar de sina erfarenheter var för sig, i varvade kapitel. Hur de börjar samla in pengar till mat, blöjor, hygienartiklar och kläder, och hur detta upptar nästan all deras tid. De blir del av en rörelse, sida vid sida med andra frivilligarbetare.

Mötet med flyktingarna är chockartat och berättelsen om dem osminkad. Jämte sympatiska unga män och kvinnan som förlorar sina tre barn på havet och aldrig slutar leta efter dem finns sjubarnspappan som tänker gifta bort sin minderåriga dotter med en mycket äldre man i utbyte mot hjälp på resan. Det här handlar inte om att skapa sympatier hos läsaren för änglalika människor som djupt tacksamma tar emot en baguette och en flaska vatten. 

Jan Henrik Swahn beskriver hjälplöst scenerna i det provisoriska lägret när han kommer med mat: hungriga barn kastar sig över honom, bananer mosas, gamla och sjuka blir utan. Han berättar också om känslan när verkligheten tränger igenom uppgivenheten inför tv:s krigsbilder. 


Jasim Mohamed har ett annat temperament. När Swahn utmattad konstaterar att i dag räckte maten äntligen till alla, känner Mohamed tillfredsställelsen ”ända in i benen som en sprattlande ål”. Han är nyfiken och superlativisk, hamnar i slang med folk och utbrister ”vilken dag!”.

Han uppger också att volontärarbetet gjort honom till ”en starkare och bättre tänkande människa”. Jag gapar: att våga uttrycka detta i tider när en tjuga till en tiggare misstänkliggörs för att det eventuellt känns lite bra för givaren, och humanism kallas ”banal godhet”! Men vi är ju sociala djur, i en härva av känslor, god vilja och dåligt omdöme.

Jag kan inte se att det spelar någon roll hur det känns att bjuda en hungrande på mat – handlingen är det viktiga – men jag grips av uppriktigheten i den här boken.