ÅSIKT

30-talets rasbiologi går igen i SD:s kultur-rasism

Gellert Tamas om idéerna ”nedärvd essens” och ”att spela svenskt”

Den romske boxaren Johann Trollmann fråntogs sin titel 1933 för att han boxades med ett ”otyskt kroppsspråk”.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jublet på boxningsarenan i centrala Berlin ville aldrig ta slut. Det var den 9 juni 1933 och Johann Trollmann hade precis blivit tysk mästare i lätt tungvikt efter sex hårda ronder.

Trollmann hade som vanligt dansat sig igenom matchen, med lätta, snabba steg, inte olikt en tidig Muhammed Ali. Publiken älskade honom! Född och uppvuxen i Hannovers fattigkvarter hade publikfavoriten nått sitt högsta idrottsliga mål.

Det fanns bara ett problem. Johann Trollmann var rom, eller zigenare som man ofta nedlåtande sa på den tiden. Den idrottsintresserade Hitler hade kommit till makten bara ett halvår tidigare. Att en representant för en undermålig ras vann en av Tyskland tyngsta idrottstitlar var naturligtvis otänkbart.

Bara några dagar senare fråntogs Trollmann sin titel av det tyska Boxningsförbundet. Motiveringen var hans ”otyska kroppsspåk”. En riktig tysk, konstaterade förbundet, ska inte ”dansa runt som en zigenare”.

Efter påtryckningar från boxningsälskare tilläts Trollmann en ny titelmatch, på villkor att han lovade att ”boxas som en arier”.

Returmatchen mot Gustav Eder är troligtvis en av boxningshistoriens märkligaste. Trollmann hade bestämt sig för att protestera mot de rasistiska tankegångarna – genom att följa boxningsförbundets föreskrifter.

Han förberedde sig noga. Trollmann kom till matchen med blonderat hår och vitpudrad kropp. Därefter stod han, mitt i ringen, demonstrativt stel och rak i ryggen, utan att ta sina berömda danssteg, tills han blev utslagen på knockout i den femte ronden.

Den nazistiska ledningen förlät aldrig Johann Trollmann hans hånfulla iscensättning av en riktig arier. I juni 1942 fördes han till koncentrationslägret Neuengamme, två år senare slogs han ihjäl i ett grannläger. Trollmann blev därmed ett av hundratusentals romska offer i den tyska förintelsen.

Foto: Janerik Henriksson/TT
Zlatan hade ett kroppsspråk som SD:s Mattias Karlsson uppfattade som ”inte direkt svenskt”.


Nästan på dagen 74 år efter att Trollmann fråntogs sin titel – med hänvisning till hans påstått ”otyska kroppsspråk” – använde sig en ledande svensk politiker av exakt samma formulering om en svensk idrottsman – Zlatan Ibrahimovic. ”Han har ett kroppsspråk och ett språk i allmänhet som inte jag uppfattar som direkt svenskt”, förklarade Sverigedemokraten Mattias Karlsson i en intervju med Ekot i mars 2007.

På samma sätt som de tyska 1930-talsnazisterna menade Karlsson, känd som partiets chefsideolog, att detta diskvalificerade Ibrahimovic från den svenska gemenskapen.

Partiledaren Jimmie Åkesson fyllde i: ”Han spelade i alla fall för Sverige. Sedan om han var legosoldat eller inte det vet jag inte?”

Frågan vem som är en ”riktig” svensk – eller tysk – och därmed värdig att ingå i det nationella kollektivet, blir sällan så tydlig som i idrottens värld, något som inte minst visats i årets fotbolls-VM.

När namnen till Sverigedemokraternas partiledare, Jimmy Durmaz, gör mål i en avgörande kvalmatch mot Frankrike beskrivs han som en viktig del i det svenska lagbygget. När samme Jimmy, född i Örebro, orsakar en frispark som leder till ett tyskt mål, utmålas han, i en hatattack på sociala medier, som en ”islamist” som bör ”åka hem”.

Påhoppen på Durmaz borde inte vara så överraskande. Utpekandet av honom, eller av en Zlatan, som ickesvensk går helt i linje med ideologin hos ett av landets största partier, Sverigedemokraterna, senast manifesterat i Björn Söders påstående att judar och samer ”inte är svenskar”.

Foto: Peter Wixtröm
Landslagets Jimmy Durmaz utsattes för rasistiska påhopp i sociala medier efter förlusten mot Tyskland.


Medan det bland de övriga riksdagspartierna råder bred politisk enighet om att medborgarskap utgör grunden för den samhälleliga gemenskap vi kallar Sverige – utmanas detta synsätt av Sverigedemokraterna som lyfter fram helt andra kriterier: nation och religion. Rötterna till detta tankesystem går tillbaka till det tidiga 1900-talets rasbiologi, som i sin tur låg till grund för nazismens världsåskådning.

Bland de sju män som grundade Sverigedemokraterna 1988 hade flera tydliga kopplingar till såväl den svenska 1930-talsnazismen som efterkrigstidens nynazism. Antisemitism var en grundpelare. Sverigedemokraternas förste partiledare, Anders Klarström, var inte bara tidigare medlem i nynazistiska Nordiska rikspartiet, utan också dömd för bland annat ett samtal till TV-profilen Hagge Geigert: ”Vi ska bränna dig, ditt jävla judesvin. Fy fan ditt äckliga lilla judesvin!”

Nazi-hälsningar och slagord som ”Judesvin” var vanliga på partiets demonstrationer.

De tidiga partiprogrammen hade tydliga rasbiologiska inslag. Sverigedemokraterna gjorde exempelvis skillnad på inom- och utomeuropeiska adoptioner, varav de senare skulle förbjudas, och man krävde också att samtliga utomeuropiska invandrare som anlänt till Sverige efter 1970 skulle utvisas, något som skulle ha inneburit massdeportationer i en skala som Europa knappt skådat sedan andra världskriget.


Det var denna politik som i mitten av 1990-talet fick dagens ledarskap, däribland Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Björn Söder, att bestämma sig för att viga sina liv åt detta parti.

Även om Sverigedemokraterna har tonat ner de hårdaste kanterna i sin politik finns det rasbiologiskt betingade tänkandet kvar. Det som har ändrats är begreppen – inte innehållet. Partiet har, i likhet med de flesta andra ”nationalistiska” partier i Europa, ersatt en rasism baserad på ras och etnicitet med det som brukar kallas kulturrasism.

”Åt invandringen måste vi också ägna stor uppmärksamhet, så att ej undermåliga individer av främmande folkslag obehindrat få inflytta och bosätta sig i landet. Blandningen mellan rasbiologiskt högt stående folk som de skandinaviska och sämre kvalificerade folkelement, t.ex. zigenare, galizier, vissa ryska folkslag o.d. är avgjort förkastligt”, skrev Herman Lundborg, chef för det rasbiologiska institutet i Uppsala, i sin bok Rasbiologi och Rashygien, utgiven 1914.

Tankegången upprepas nästan ordagrant i Sverigedemokraternas invandringspolitiska program från 2007, skrivet av Mattias Karlsson.
”Invandringen av personer från kulturellt avlägsna länder [skall] begränsas till ett minimum. Om dagens massinvandring får fortsätta kan det dock bli nödvändigt med ett tillfälligt totalstopp för icke-västlig invandring.”

Samma tongångar återkommer i Sverigedemokraternas senast antagna partiprogram från 2011. ”Det är uppenbart så att vissa kulturer är bättre än andra på att slå vakt om grundläggande mänskliga rättigheter, skapa demokrati och materiellt välstånd, god sjukvård, hög utbildningsnivå och likhet inför lagen. Detta gör att dessa kulturer, i våra ögon är bättre än de kulturer som inte vill eller förmår att skapa goda levnadsvillkor för de människor som lever i dem.”
Byt ut ordet kultur mot ras så är likheten närmast total.

Kulturen blir – som tidigare rasen – något som både individ och kollektiv bär med sig i generna.

Genom att Sverigedemokraterna använder begreppet kultur som ett inneboende, närmast nedärvt förhållningssätt, snarare än något varje individ tillskansar sig genom uppväxt och socialisering med sin omgivning, förstärks de rasbiologiskt grundade tankegångarna. Kulturen blir – som tidigare rasen – något som både individ och kollektiv bär med sig i generna.

”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad”, skriver Sverigedemokraterna och hävdar att det också finns ”en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.”

Med andra ord. Att en Durmaz, Kiese Thelin eller Zlatan slipat sin talang till världsnivå genom tusentals timmar på vindpinade planer, från Malmö till Örebro, spelar ingen roll. Den vars föräldrar eller släkt är födda utomlands saknar den nödvändiga ”nedärvda essensen” och kommer därför att spela ”osvenskt – på samma sätt som en Granqvist alltid kommer att spela ”svenskt”.


Det biologistiska tänkandet återkommer i synen på man och kvinna. De beskrivs som två distinkt olika grupper. Även här handlar det om en form av mystiska egenskaper som varken kan ses eller beskrivas. ”Det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat.”

Till skillnad mot de påstått olika kulturerna, som inte kan leva sida vid sida, anser partiet att olikheterna mellan man och kvinna är något positivt eftersom ”de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.”

Och i denna kärnfamilj lämnas inget utrymmen för några sexuella äventyr, då försvinner rätten att skaffa icke-biologiska barn.

Även sexualitet ses som ”en medfödd egenskap hos de flesta individer”, men detta gäller enbart dem med heterosexuell läggning. Den av partiet godkända personliga relationen består av man och kvinna, förenade i en familj ”samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap”.

Och i denna kärnfamilj lämnas inget utrymmen för några sexuella äventyr, då försvinner rätten att skaffa icke-biologiska barn. ”Vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper” säger Sverigedemokraterna.

Björn Söder, riksdagens andre vice talman, uttryckte denna inställning lite mer rakt på sak när han för några år sedan jämförde homo- och bisexuella med ”tidelag” och ”pedofili”: ”Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala.”


Björn Söders påstående att judar och samer ”inte är svenskar” var inte ett misstag. Uppdelningen i medborgarskap och nationstillhörighet är i själva verket en av Sverigedemokraternas ideologiska huvudpunkter, som lärs ut på partiets kurser och som tydligt slås fast i 2011 års partiprogram. ”Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen.”

Man påpekar visserligen att båda grupper bör ha ”samma rättigheter”, men principen av särskiljning, och mer eller mindre rangordning, är både explicit och implicit.

Detta tankegods går tillbaka till den nationalism som växte fram kring förra sekelskiftet där man i exempelvis Tyskland och Ungern, noga skiljde på medborgarskap och nationell tillhörighet. En jude var alltid först och främst en jude, oavsett medborgarskap, en uppdelning som utgjorde fundamentet för den katastrof som komma skulle.

Att ”nationalismen” och dess idégods lett till världshistoriens största blodbad, med upp mot 100 miljoner döda enbart i första och andra världskriget, beskriver Sverigedemokraterna som ett ”beklagligt faktum”. Samtidigt säger partiet att nationalismens huvudidé, uppdelningen och kategoriseringen av varje lands medborgare i olika nationer, fortsatt måste vara politikens grundläggande mål och medel.

Partiet hänvisar återigen till den närmast magiska ”nedärvda essens”, som inte bara definierar vem vi är – utan också vilka vi vill umgås med.

”Sverigedemokraterna ser nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen… Nationen har utgjort grunden för demokratins och de solidariska välfärdssystemens framväxt.”
Partiet hänvisar återigen till den närmast magiska ”nedärvda essens”, som inte bara definierar vem vi är – utan också vilka vi vill umgås med.

Vi ”har ett nedärvt behov av att tillhöra en större gemenskap”, hävdar Sverigedemokraterna, där ”de flesta människor primärt identifierar sig med andra individer som påminner om en själv”. Det är inom denna grupp, ”som man själv tillhör” vi människor kan ”visa solidaritet och empati”.

Det handlar, skriver Sverigedemokraterna, om ”kärleken till den egna nationen”.

Denna kärleksrelation är inte öppen för utomstående.


Partiet är noga med att påpeka att vem som helst inte kan bli medlem i den svenska nationen. Det finns bara två sätt. Det ena sker automatiskt genom att ”födas in i”, nationen. Denna grupp kallas ”infödd svensk”. För alla andra, för närvarande cirka 2.5 miljoner svenska medborgare som saknar denna födslorätt, finns visserligen en bakdörr, genom att ”senare i livet aktivt välja att uppgå” i nationen via en total assimilering, men partiet framhäver att denna väg är lika lång som svårvandrad. Försöket att nå samma höga nivå som en ”infödd svensk” kan ta hundratals år. Ibland kan kampen vara i ”flera generationer” och i ”vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget”.

Ingen ska någonsin, enligt Sverigedemokraterna, inbilla sig att det räcker att vara medborgare, för att räknas som en del av den svenska nationen. Blotta tanken på detta får Björn Söder att gå i taket.

”Om man nedvärderar svenskheten till att det endast handlar om medborgarskap, då innebär det ju att svenskhet är allt – och därmed ingenting”, säger han med rösten darrande av förtrytelse i ett samtal i Sveriges Radio. ”Det är ju respektlöst mot alla som har en svensk identitet, och som ser sig själva som en del av den svenska nationen! Att detta enbart skulle bero på en bit papper från en myndighet som anger medborgarskap … Här pratar vi om nationstillhörighet!”


Uppdelningen av Sveriges befolkning sker inte bara utifrån en påstått medfödd nationstillhörighet, som i fallet judar och samer, Sverigedemokraterna kategoriserar också landets medborgare utifrån religion.

Trots att gruppen svenska muslimer är lika heterogen – både vad gäller religiositet, klass- och social bakgrund – som befolkningen i övrigt beskrivs svenska muslimer genomgående som en lika enhetlig som farlig grupp, något som tydligast manifesterades av Jimmie Åkessons utpekande av Sveriges muslimer inför valet 2010 som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget.”

Att kategorisera en grupp medborgare endast utifrån deras religionstillhörighet är – på samma sätt som användandet av begreppet kultur som något biologiskt betingat – en praxis som för tillbaka Sverigedemokraterna tillbaka till deras mörkaste bruna historia.

Trots de återkommande attackerna mot ”muslimer” lever centrala antisemitiska föreställningar och nidbilder kvar ända upp i den centrala partiledningen.

På det tidiga 1990-talet utmålades – något hårdraget – ”juden” som samhällets stora fiende. Idag har den rollen tilldelats ”muslimen”, men precis som i fallet kultur och ras är det ord och begrepp som ändrats, innehållet kvarstår till stora delar.

Trots de återkommande attackerna mot ”muslimer” lever centrala antisemitiska föreställningar och nidbilder kvar ända upp i den centrala partiledningen. Den kraftiga kritiken mot Björn Söders utpekanden av judar som icke-svenskar viftade Mattias Karlsson bort som ”kosmopoliternas” försök att nedvärdera svenskheten.


Ordvalet är anmärkningsvärt, med tanke på att begreppet under hela 1900-talet använts som ett vedertaget kodord för ”jude”. Men Karlsson tvekar inte att löpa linan ut. Han fyller dessutom ”kosmopolit” med samma innehåll som under den tyska nazistregimen och Stalin-tidens terror; bilden av en ekonomiskt stark grupp som med sina internationella kontakter strävar efter världsherravälde – och därmed omvärldens undergång.

Så sent som efter EU-valet 2014 manade Sverigedemokraternas chefsideolog alla ”värdekonservativa patrioter” att ansluta sig till kampen mot ”kosmopolitiska kulturradikaler”, i det som han kallade; ”den stora avgörande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad [som nu] har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas.”

Fotbolls-VM handlar inte om en civilisationernas kamp utan om att vinna en 90-minuter lång match. Efter hatattackerna mot Jimmy Durmaz var det många, från spelare till förbund, som kontrade med den gamla devisen, ”vi vinner som ett lag och vi förlorar som ett lag.”

Och det är kanske där som dagens stora politiska konflikt står att finna, både bokstavligt och bildligt talat. Det finns en central ideologisk skiljelinje, men den går inte mellan ”kosmopoliter” och ”patrioter” som Karlsson hävdar. Det handlar snarare om tolkningen av spelets grundläggande regler.


Det finns två planhalvor.

På den ena återfinns de som anser att vi alla; en Trollmann, en Zlatan, en Durmaz eller en Granqvist, genom våra medborgarskap ska tillförsäkras lika rättigheter och värde, oavsett med eller motgång.

På den andra planhalvan återfinns de ”nationalister”, som likt Sverigedemokraterna anser att blotta tanken på denna medborgerliga likhet är ”respektlöst” mot den överordnade ”nation” som varje ”infödd svensk”, via någon magisk, ”nedärvd essens”, påstås tillhöra.

ARTIKELN HANDLAR OM