ÅSIKT

I samhället på dekis tar de underordnade chansen

Malin Krutmeijer laddar inför sista säsongen av ”Game of thrones”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: HBO/Krister Hansson
Efter åtta år i svensk tv är George RR Martins mäktiga fantasydrama på väg mot en upplösning. På måndag har åttonde och sista säsongen ­premiär i HBO.

avMalin Krutmeijer

KULTUR

Levande står mot en mordisk armé av döda i den sista säsongen av Game of thrones, och nog har serien ett litet drag av zombiefilm. Genom den high fantasy-doftande historien – monster! drakar! svärd! magi! – löper en dramatisk underström som för tankarna till zombiemästaren George A Romeros filmer: alla kan dö, när som helst, helt oväntat. Paradexemplet är förstås ”red wedding”, blodbadet i tredje säsongen där massor av hjältar och huvudpersoner utraderades i ett enda slag. 

Sådant är lika enerverande som det är härligt hänsynslöst mot tittaren. Alltså bänkar jag mig inför sista akten darrande av skräck för att författaren George R R Martin ska få för sig att ta livet av -Tyrion Lannister och Sansa Stark, innan de hunnit bilda den förbluffande moderna politiska allians som mitt fåniga hjärta innerst inne drömmer om.

Foto: HBO/AP
Kan Jon Snow (Kit Harington) stå emot Nattkungens invasion?

Men riktigt vem som helst har faktiskt inte dött hur som helst hittills i serien, rent statistiskt. Enligt en studie som kom i slutet av förra året ligger manliga karaktärer som är lojala med sin släkt extra risigt till för att gå åt i förtid.

Notera att detta sker i ett slags patriarkalt klansamhälle där åtminstone livet i samhällseliten, som serien handlar om, styrs av blodsband, kön, släktens historiska allianser och så vidare. 

För en man av så kallad börd borde det alltså inte bara löna sig att vara lojal med släkten – det borde också vara en god sak. Men det ska man inte inbilla sig, för i Game of thrones är samhällssystemet på dekis. Hierarkin har kollapsat sedan den gamle kungen slutade uppföra sig som en rättmätig kung och blev galen och irrationellt blodtörstig. Krigarfamiljer satte i gång att slåss om makten över riket Västeros, krig och ränkspel har saboterat samhällsordningen. De gamla reglerna fungerar inte längre.

Släktlojala arvtagare som Joffrey Lannister, Robin Arryn och Ramsay Bolton växte upp i en avmoraliserad, brutal tid. Joffrey var dessutom resultatet av bror-syster-incest, i sig ett säkert tecken på att något har gått väldigt snett i de styrande klasserna. Alla tre blev maktgalna, perversa sadister. De saknade heder och uppfyllde inte sina plikter. Till slut blev de mördade.

Det har inte gått något vidare för släktlojala som är präktiga och plikttrogna heller. Ståthållaren Eddard Stark kom när kungen kallade – bara för att bli avrättad. Hans dotter Sansa lät sig stoiskt giftas bort med både Joffrey Lannister och Ramsay Bolton eftersom det förväntades av henne, men i stället för att belönas med respekt utsattes hon för hemska övergrepp. 

Samhällskontraktet är brutet, ohyggliga mängder blod har flutit. Människorna har väckt själva Döden i form av de vita vandrarna, zombiearmén som ger blanka fan i vilken ätt deras offer tillhör.

”Kaos är en stege”, som siaren Bran Stark säger i en scen i förra säsongen.

Men sönderfall är inte bara katastrof. Det öppnar också luftfickor i systemet. Nya möjligheter uppstår för aktörer som hungrar efter att forma sina egna öden – och världens. ”Kaos är en stege”, som siaren Bran Stark säger i en scen i förra säsongen.

Stegen kan leda upp eller ner, och det är de nya klättrarnas utveckling som driver berättelsen i Game of thrones sju säsonger. Obskyra sekter har vädrat morgonluft, men framför allt rör sig kvinnor, föraktade vildingar, oäktingar, slavar och andra underordnade i en hisnande fart bort från sina gamla positioner. Och de väljer själva sina lojaliteter.

När nu serien rusar mot upploppet är både spelplanen och spelarna andra jämfört med när den inleddes. Systrarna Stark, Arya och Sansa, är en stark pakt i norr. Riddaren Brienne av Tarth tjänar inte män med sitt svärd längre, utan kvinnor. Och den store, kortvuxne hjälten Tyrion Lannister, bespottad av sin egen släkt, har lämnat ett supigt och självföraktande liv för att bli en nyckelspelare i striden om tronen.

Tyrion framstår nästan som en individualiserad 2000-talsmänniska som väljer sida utifrån samhällets bästa, inte släktens. Kanske vågar man hoppas att han har varit tillräckligt illojal mot de sina för att serieskaparna ska låta honom överleva.

Frågan är hur stor förändringspotential den fiktiva världen i Game of thrones egentligen har. I fantasygenrens portalverk, Tolkiens Sagan om ringen, är målet med kampen ett återupprättande av ordningen. 

Så är det ändå inte här, George R R Martin är trots allt en samtida författare som flirtar med en samtida längtan efter, tja, liberal demokrati. 

Men hur frälsaraktig drakdrottningen Daenerys Targaryen – krigets troliga vinnare såhär långt – än har framställts som genom säsongerna, så är det genom sitt kungliga blod hon gör anspråk på tronen. 

Det har känts som att det är ungefär så mycket – eller lite – revolution det kommer att bli i den pseudomedeltid där berättelsen utspelar sig. Fast jag är inte helt säker längre. Daenarys har utvecklats i tämligen uppblåst och härsklysten riktning. Kanske får hon sig en näsbränna. Kanske går alltihop under i kraschen mellan eld och is.

ARTIKELN HANDLAR OM