ÅSIKT

Det är mammornas fel – igen

Caroline Hainer om tre tv-aktuella dokumentärer om utnyttjade barn

avCaroline Hainer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Netflix/SVT
I diskussionerna efter vårens tre dokumentärer om pedofiler och deras offer (från vänster ur ”Abducted in plain sight”, ”Leaving Neverland” och ”Vi överlevde R Kelly”) är det till stora delar mammorna som fått klä skott för hur det kunnat ske. Men dåliga saker händer inte bara barn till dåliga mammor.

Under den tidiga våren har tv-tittare kunnat ta del av tre dokumentärer med sexutnyttjade barn i centrum. Leaving Neverland (SVT Play), om Michael Jacksons relationer med unga pojkar. Vi överlevde R Kelly (SVT Play), om sångarens sexuella förhållanden med minderåriga flickor och Abducted in plain sight (Netflix), om dottern som kidnappas inte bara en utan två gånger av en vän till familjen. 

I både svensk och utländsk media har en vanlig reaktion varit: Hur kunde mammorna låta det hända?

Under historien har mödrar tillskrivits all möjlig skuld. Den tidiga psykologin ansåg att det var moderns fel om sonen var homosexuell, schizofren, ­autistisk eller närde ett kvinnohat. Vi har en lång tradition av att skuldbelägga mödrar, och en inte alls en lika stark tradition av att anklaga fäder. 

Och moraltunga kändisar hjälper till att upprätthålla detta. Oprah Winfrey frågar Michael Jacksons offer om de ­förlåtit sina mödrar samtidigt som hon med tydligt kroppsspråk visar avsky och bidrar därmed till ett kollektivt skuld­beläggande.

Att papporna lämnas utanför har viss förklaring. En av papporna till Jacksons offer begick självmord. Men det finns andra fäder kvar att ­kasta skuld på, ­också i de andra dokumentärexemplen. Oavsett vilken förälder skuld­siktet pekar på är det dock pedofilerna som är de verkliga för­övarna. Och i deras metod ingår att också involvera föräldrarna, att få dem att ge sitt samtycke.

Experter världen över är eniga om att pedofiler som groomar sina offer också groomar deras föräldrar. Ett annat ord är förför, pedofilen förför dem allihop. Det är därför förövaren i de absolut flesta fallen är nära familjen. Någon inte bara barnet utan också föräldrarna känner och litar på. Någon man inte misstänker, eftersom ingen förälder med självaktning skulle låta sitt barn umgås med ett monster. 

Det är här det blir farligt. Vi har så svårt att acceptera att en förövare kan se ut hur som helst: som vår morbror, som vår granne, som världens största popstjärna. Inte konstigt att vi i stället väljer att tänka att något så hemskt ­aldrig skulle kunna hända mitt barn ­eftersom jag är en bra mamma. Dåliga saker händer bara barn till dåliga mammor.

Den riktigt jobbiga sanningen är i stället att kärleken till våra barn inte är en måttstock på hur väl rustade vi är mot pedofiler. Det blir vi bara när vi förstår hur pedofiler fungerar, något de modiga mammorna i dessa dokumentärer faktiskt kan lära oss.

ARTIKELN HANDLAR OM