ÅSIKT

Skilj på konst och övergrepp

Carl Michael Edenborg om FN-förslaget att stämpla litteratur som barnpornografi

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: MGM
Sue Lyon i filmen ”Lolita” från 1962.

avCarl-Michael Edenborg

KULTUR

Vill FN förbjuda Vladimir Nabokovs roman Lolita? Efter över ett halvt sekel av relativ konstnärlig frihet?

Åtminstone har många tolkat ett nytt förslag från FN:s kommitté för barns rättigheter på det viset. Bland andra den svenske journalisten Nils Funcke har kritiserat dess konsekvenser för yttrandefriheten.

Det är svårt att inte associera till det berömda svenska ”mangafallet”:

1979 kom en proposition om att förbjuda spridningen av barnporr, inklusive teckningar. Bland remissvaren märktes Sveriges författarförbund som angrep själva grundpremissen: ett förbud mot tecknade fantasier av påhittade barn sågs som ett steg mot inskränkningar av även litteraturens frihet. 

Lagen röstades igenom. 1999 utökades den till att även gälla innehav. 

2010 dömdes en professionell översättare av tecknade japanska mangaserier i både tingsrätten och Svea hovrätt för brott mot denna lag. Vid en husrannsakan tyckte polisen sig hitta några barnporrteckningar i översättarens enorma mangasamling. 

Detta skulle passa perfekt för totalitära, pornografihatande regimer: dessa skulle få FN-mandat för sin repression och censur.

En intensiv mediedebatt följde. 2012 friades översättaren i Högsta domstolen. 

En lättnadens suck spreds bland dem som inte tillhörde blandningen av maoister, baptister, -radikalfeminister och folkpartiets kvinnoförbund, vilka pressat fram högerregeringens propositionen 1979. 

En gemensam tanke för alla oss som engagerade oss i fallet var att rättssystemet måste kunna skilja mellan fantasi och verklighet och att det inte är polismaktens ansvar att avgöra vad som är konst.

För ett par månader sedan kom FN:s kommitté för barns rättigheter med ett förslag till nya riktlinjer för implementeringen av den internationella lagstiftningen kring barnpornografi – barnkonventionen (CRC, 1989) och dess utökning (OPS, 2000).

Jag är inte lika säker som Nils Funcke på att FN vill förbjuda Lolita. Snarare visar kommitténs förslag hur snåriga och paradoxala många lagar och debatter om barnpornografi ofta är. 

Det kanske tydligaste exemplet är att FN-kommittén en bra bit in i sin text plötsligt förordar att ordet ”barnpornografi” undviks. Detta för att barnoffer inte ska jämföras med porraktörer och andra myndiga sexarbetare.

Kommittén vill i stället använda uttryck som ”child sexual abuse material” och/eller ”child sexual exploitation material”.  Jag har ingen susning om hur dessa skulle översättas till svenska. 

De nya namnen syftar på ”varje representation av ett barn engagerat i verkliga eller simulerade explicita sexuella aktiviteter, oavsett medium” – oavsett om dessa medier är fotografier, filmer, teckningar, serier, texter, skulpturer eller leksaker.

Kommitténs motivation: ”sådana skildringar bidrar till att normalisera sexualiseringen av barn och göder intresset för ’child sexual abuse material’.” 

Dock vet kommittén inte vilket ben den vill stå på: På annat ställe i texten definieras nämligen dessa skildringar som ”inspelat material (bilder, videor, ljudinspelning) av barn som råkar ut för sexuella övergrepp”. 

Här hävdar de att det illegala materialet måste utgå från verkliga övergrepp och verkliga barns lidande.

1 av 2
Vladimir Nabokovs roman från 1955.

Jag gissar att självmotsägelsen har uppstått ur kommitténs vilja att komma åt fenomen av den här typen: en av vår världs lyckligtvis fåtaliga pedofiler dokumenterar sin grooming och sina våldtäkter i skrift och tecknad bild, som sedan sprids till likasinnade. 

Sådana nätverk finns: 2011 ägde till exempel en uppmärksammad rättegång rum vid Falu tingsrätt där 23 kvinnor och en man dömdes för att ha delat bilder av nakna barn med varandra. 

I mina lekmannaögon bör även sådana texter och teckningar kunna beslagtas av det juridiska systemet. Kopplingen till verkliga övergrepp är solklar. Och skillnaden gentemot konstnärliga verk är avgrundsdjup.

Tyvärr har FN-kommittén misslyckats med att artikulera denna skillnad. De grötar ihop två skilda ting: dels samhällets nödvändiga luftvägar så som litteratur, konst och underhållning, dels dokumentationen och spridningen av verkliga sexualbrott, i sexuella syften.

Den nämner dock att det kan vara svårt att veta med säkerhet om en avbildning har ”främst sexuella syften”, och vill därför att ländernas rättsväsenden tar hänsyn till sammanhanget. Men varken ”sammanhang” eller ”sexuellt syfte” definieras.

Vare sig denna otydlighet beror på slarv eller dumhet, har den uppenbarligen lett till upprörda reaktioner av typen ”nu bränner de Nabokov!” Men betydligt värre: grumligheten erbjuder en chans för vissa nationer att (miss)tolka riktlinjerna just i den riktningen. Detta skulle passa perfekt för totalitära, pornografihatande regimer: dessa skulle få FN-mandat för sin repression och censur.

Kommittén behandlar nu förslagets -remissvar. Förhoppningsvis leder detta arbete till mycket tydligare riktlinjer: Både för att skydda verkliga barnoffer och för att skydda den historiskt genom väldiga offer framkämpade rätten till konstnärlig frihet.

ARTIKELN HANDLAR OM