ÅSIKT

Här är tanterna som ser rött

Tantpatrullen slåss för fattiga pensionärer: En kvinnofråga på liv och död

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Varje torsdag i fem år har gänget av arga kvinnor i Tantpatrullen samlats vid Mynttorget i centrala Stockholm för att demonstrera mot pensionssystemet. Just nu har de vinteruppehåll – bilden är tagen förra året.

avÅsa Linderborg

KULTUR

Min mamma Tanja ringer. Tantpatrullen har release på sin bok Tantologi och hon undrar om vi inte kan gå dit ihop. Hon vill att jag ska träffa kvinnorna som varje torsdag demonstrerar på Mynttorget för ett nytt pensionssystem: ”Gammal tant behöver större slant.”

Många pensionärer blir lika glada varje gång pensionen dimper ner, en gång i månaden ”utan att man behöver jobba”. Andra upplever siffrorna på kontot annorlunda. Sverige har 2,2 miljoner pensionärer. 328 000 klassas som fattiga, enligt EU:s beräkningar. Cirka en miljon – en miljon – balanserar på fattigdomsstrecket. De flesta är kvinnor.

Jag möter mamma på Stockholms central när hon kommer med tåget från Västerås. Hon är metallarbetardotter precis som jag, och har också gjort en klassresa. Hon började som telefonist på Arbetsförmedlingen i Västerås och blev många år senare dess chef, innan hon kom in i riksdagen för Vänsterpartiet. Hon är född 1943 och pensionär sedan länge. Håret är kortklippt och kappan ny. 

– Den är inte från Gudrun Sjödén! Jag har slutat handla där sedan hon sa att kvinnor med låga löner är bekväma och får skylla sig själva.  

Tack vare sin klassresa har mamma en bra pension och lever dessutom med Lasse sedan 45 år tillbaka, tillsammans har de det gott. Men hela mammas väsen är den solidariska aktivistens, det är därför hon är här. 

– Jag står inte ut med vetskapen att kvinnor i min ålder har det så jävla dåligt.

I snitt har männen 65 000 mer i pension om året.

Releasen är på Clarion hotell vid Skanstull. Vi möts vi av kvinnor i röda mössor, hättor och hattar. De är glada och förbannade, fulla av kamplust. Några tar sig fram med rullatorer, andra ser ut att vara jämnåriga med mig. 

Birgitta Sevefjord.

Birgitta Sevefjord, en av Tantpatrullens grundare 2014, greppar mikrofonen och håller en appell som sjuder av fakta och förbannelse över ett orättfärdigt pensionssystem som slår hårt mot alla, men särskilt mot kvinnor.

I snitt har männen 65 000 mer i pension om året. Förklaringen är att kvinnor tjänat sämre och att de lever längre och i högre grad i ensamhushåll. 

Svenska pensionärer är fattigast i Norden och fattiga även jämfört med majoriteten av EU:s medlemsländer. Det beror på att vi 1995 slopade ATP och fick ett nytt pensionssystem som är så krångligt att knappt någon förstår det, mer än att det är marknadsanpassat. Inga-Lisa Sangregorio, 82 år, har gjort en heroisk insats med boken ”Blåsningen” (Karneval förlag), som reder ut hela denna set up. 

– Lägg ner pensionsgruppen! säger Birgitta Sevefjord och rödhättorna jublar som svar.

Allt fler begriper att pensionssystemet skapar fattigpensionärer på löpande band. Därför har regeringen tillsatt en grupp som ska se över pensionssystemet. Den består av sex män och två kvinnor, som representerar sex av åtta partier. Vänsterpartiet, det enda partiet som var emot pensionsöverenskommelsen, får inte vara med. Inte heller Sverigedemokraterna. Hittills har denna mansdominerade grupp bara kommit med en enda ”lösning”: höjd pensionsålder. 

Problemet är bara att alla inte ens nu orkar jobba fram till pensionen. 

Härom veckan släppte Kommunal rapporten ”Skilda världar?” som bygger på SCB-statistik. Den visar att medellivslängden för lågutbildade kvinnor sjunker i Sverige. I en intervju med Aftonbladets reporter Anette Holmqvist säger Kommunals ordförande Tobias Baudin, att politikerna som vill höja pensionsåldern inte kan fortsätta argumentera som att medellivslängden ökar, för den gör inte det för alla. De som jobbar i låg-lönesektorn, vilket betyder att de har helt vanliga jobb såsom i hemtjänsten, kommer inte orka jobba tills de är 65. 

Utan dem stannar Sverige.  

Vi ser samma mönster i hela Europa: lågavlönade lider av en ekonomisk stress som förkortar deras liv.

De riktigt fattiga pensionärerna är inte här, säger en kvinna till mig. De isolerar sig.

Jag pratar med en kvinna som sålt sin sommarstuga för att ha råd att bo kvar i sin bostadsrätt, en tvåa på oansenlig adress. En annan kvinna har inte råd att hälsa på barnbarnen. 

I Stockholms kollektivtrafik ser man ofta pensionärer som arbetar extra som trafikvärldar. 

– De riktigt fattiga pensionärerna är inte här, säger en kvinna till mig. De isolerar sig. 

Det larmas att allt fler pensionärer är hemlösa och säljer Faktum

Jag ringer min exman, Anders. Han är sakkunnig på PRO med särskild kompetens för kvinnopensioner. Vi har haft det här samtalet många gånger, för saken är den att jag inte riktigt kan få in i min skalle att så otroligt många pensionärer har det så förbannat dåligt. 

– Vi bor ju i Sverige för i helvete, säger jag till slut. Så här ska det väl inte vara här?!

”Många män frågar oss varför vi inte gör nåt för dom … men nu får dom väl för sjutton gubbar göra nåt själva, va?”, skriver Marianne Eriksson, en annan av Tantpatrullens grundare, i förordet till Tantologi.

I dag är det den 8 mars. Det är svårt att tänka ut en kvinnofråga som är viktigare än den här, som bokstavligen handlar om liv och död. Hur kan vi gå med på att våra föräldrar, och mor- och farföräldrar, har det så här? Och hur kan vi vara så obekymrade om vår egen ålderdom?  

– Det går fortare än man tror att bli gammal, säger mamma när vi går hem till mig i Stockholmskvällen.  

Rödhättorna, just nu argast i Sverige, ska inte behöva utkämpa den här striden ensamma. 

Fotnot: Tantpatrullen står varje torsdag klockan 11.45 på Mynttorget. De har vinteruppehåll och drar i gång sin verksamhet igen i slutet av mars.

ARTIKELN HANDLAR OM