ÅSIKT

Namnet som inte stack ut

En klassisk film väcker minnen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Göran Undén
Fr. v. Gösta Ekman, Lillemor Lindfors, Sonya Hedenbratt, Mille Schmidt och Monica Nielsen, 1963.
KULTUR

Vi var tre systrar men tillsammans hade vi nio namn.

Anna Jessica Kristina Monika Sonja Maria Eva Sylvia Helena.

Jessica, Sonja och Sylvia var våra tilltalsnamn och de namnen tjänade oss till Sonja en dag ville byta. Helst till Marie Silverstjärna, det vackraste namn hon kunde tänka sig, men då det syntes oöverstigligt byråkratiskt ville hon åtminstone byta till sitt extranamn, Monika. Då Sonja luktade konstigt och dammigt som köket hos en gammal tant doftade Monika fräscht och feminint och alldeles alldeles vanligt.

En Monika skulle inte mobbas för sitt namn av tjejerna i fotbollslagen från de andra småorterna. En Monika skulle inte jämföras med omfångsrika jazzsångerskan Hedenbratt. En Monika skulle inte sticka ut alls.

För det finns nästan inget värre, än att som barn sticka ut och dra uppmärksamheten till sig. Vare sig det är ens namn, hudfärg, hårfärg eller klädsel som sticker ut, så sticker det i ögonen på de vanliga.

Men barndom och ungdom tar slut. Och som vuxen upptäcker man kanske att de som sticker ut är mer intressanta än de som är alldeles vanliga, och att den där Hedenbratt, var inte hon en sjusärdeles prima donna till primadonna, ändå.

Jag fick en sommar med Monika, men en livstid med Sonja.

ARTIKELN HANDLAR OM