ÅSIKT

En knytblues för en tid som brister, ett litterärt system som kollapsar

Göran Greider diktar om Svenska Akademiens kris

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR


När Svenska Akademien störtar samman
är det en tid
en epok i miniatyr
som går mot sitt slut:


Det tog trettio år att skapa en så upphöjd församling.
Det krävdes en ny bokmarknad
uppdelad i storsäljare och svårsålda,
otroliga mängder deckare;
tusentals helsidesuppslag med stjärnfattare,
en avpolitiserad kultursidesvärld
och en direkt koppling
till svenska exportmarknader via Nobelpriset:
kort sagt, ett litterärt fält invaderat av marknad.


Vem fan brydde sig särskilt
mycket om Akademien för bara trettio år sen?
Men i dokusåpornas tid behövde
det litterära systemet ett ankare
i själva den mediala himlen
och från slutet av åttiotalet tills nu
formades faktiskt en ny akademi:
Odödligt metafysisk och medialt lyskraftig på samma gång.
Vi såg kungahusen mirakulöst överleva
genom att byggas ihop med mediehusen
och vi såg Akademien bli en takvåning i mediekratin.
(Också Akademien fick för övrigt sina landsflyktiga
prinsar och prinsessor).
Kultursidesvärlden längtade efter ett skimmer
och fann det i Horace dagar:
den fattade aldrig att det var
en ny konservatism som skimrade.


Eliternas revolter är ibland komplexa.
Ordet ”realism” försvann helt ur litteraturen
för att på sin höjd ersättas med termen ”vittneslitteratur”
ty det ordet smakade varken uppvigling eller fattigfolk.
Officerssonen, med en bror i Krigsakademien,
skulle till slut på bästa sändningstid sammanfatta en
gentlemans avsky för allt kollektivt:
”Politik är att gå samman och förenkla”.


Jag minns det förbannade åttiotalet,
de många vändpunkternas decennium.
Stockholms innerstad tömdes
på arbetarklass men ju mer socialt likriktad Staden blev
desto oftare hyllades dess mångfald.
Ivar Lo lämnade Bastugatan för gott.
På en innerstadsklubb för de invigda
blev torg till källare.


Jag var inte mycket mer än en landsortsgrabb
under de höga porträtten i Bonnierkorridorerna
eller på grusgången fram till Manilla-festen.
På de stora förlagen satt äldre män
svepta i en svunnen tid
men in genom dörrarna kom de nya profeterna:
De postmoderna, de poststrukturalistiska,
esteterna, intertextualisterna, derridadaisterna,
pauldemansonianerna, desomtogavskedtillsocialismen-isterna
och hävdade att minsta försök
till en rättvis omgestaltning av detta samhälle
ofelbart slutar i Gulag
och de kom oftast
från den europeiska reaktionens huvudstad Paris.
Deras uppgift blev till slut ingen mindre
än att rädda en hotad kulturkonservatism.


Åttio- och nittiotalen var de märkliga årtionden
då en ny Akademi faktiskt föddes:
Plebejisk kommersialism och sparsmakad högborgerlighet
skulle plötsligt samsas i samma tidsanda.
Det syntes i litteraturen: Den blev liksom rädd,
rädd för sig själv och den
oavvisliga makt som alltid finns i orden.


Efter en uppläsning gick jag en dag
genom Kungsträdgården
bredvid Katarina Frostenson.
Nej, vi kände inte alls varandra.
Men jag minns att hon såg på några stora lyftkranar
liksom i kataton förundran över
en tid som reste sig över oss alla.
Man såg ikoner födas direkt ur kultursidornas
enorma sillstimstexter.
Det var på den tiden Sara Danius ännu var
en radikal marxist
och inte en blivande ständig sekreterare i en ärevördig
och patriarkal akademi
som deformerar var och en som stiger in i den:


Knytblusen är i slutändan en blues,
en blues för all
den radikalism som gjorts omöjlig.


Så när Svenska Akademien brister
och faller samman,
begå då inte misstaget att tro
att det är enskilda personer det handlar om:
Det är en tid som brister,
ett litterärt system som kollapsar.


Litteraturen lämnar himlen.

ARTIKELN HANDLAR OM