ÅSIKT

Människorna som håller på berör mig mer än något annat

Jack Hildén om kulturens outtröttliga gräsrötter

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En rastlös kväll. En sådan då man känner sig benägen att hoppa på lite vad som helst så länge det betyder att man släpps ut ur lägenheten. Och som på kommando frågar en kompis om jag vill följa med på hennes bekantas spelning. Jag går till tunnelbanan och förnimmer en svag känsla av hopp i luften, som är lite varmare än förra veckan. 

Det fanns en tid när jag nästan oavbrutet var på olika tillställningar i källarlokaler och små barer. Behovet tycktes outsinligt av uppläsningar, paneldiskussioner eller poetry slams där den som fick högst applåder vann. Sällan var jag riktigt engagerad i det som hände på scenen, men det var en del av ett sammanhang jag upplevde som obligatoriskt att vara delaktig i. Någonstans där fanns det jag var intresserad av och ville förstå. Efter tillräckligt många events var jag också en del av det, och jag förstod ungefär vad det innebar. Jag fick till och med någon sorts karriär inom det, och ungefär samtidigt verkade det inte lika viktigt att vara ute varje onsdagskväll längre.

Detsamma verkar gälla mina vänner som var där under samma period. Det betyder ju inte, som tur är, att eventen upphör. Nya fanzines startas av nya personer, som förhoppningsfullt försöker få folk att lyssna.

Den här kvällen kommer jag fram till baren, swishar 80 kronor i inträde som går direkt till tjejen med gitarren som har releasefest för sin skiva. Det sitter några tappra själar i publiken, uppenbart mest familj och vänner. 

Bandet börjar spela. Ibland klirrar kassan till i bakgrunden. Hon får passa sig för att inte snubbla över sladdar på den lilla scenen, och mitt under en låt går basistens sträng sönder. Sångaren försöker lite tafatt prata med publiken under tiden. Hon ber min kompis om en klunk öl. Och de spelar bra. Jag blir till och med berörd av några låtar. 

Men det här handlar inte om musiken. Kanske kommer de slå igenom med skivan och få ett stort genombrott, och nästa gång vi ser dem är det på Way out wests stora scen. Men förmodligen inte. Det finns många som gör bra musik.

Det som berör mig mer än något annat är att det finns människor som håller på. Dag ut och dag in. De fortsätter. På små scener, berömmelse spelar inte särskilt stor roll, även om den såklart vore trevlig och att kanske finns som ett hoppfullt korn vid slutet av vägen. De spelar för att de älskar sin musik och hon vill verkligen berätta något, och det var så länge sen jag befann på ett sådant ställe att jag hade glömt hur det brukade se ut. Bland trassliga sladdar och trasiga strängar står de kvar. 

avJack Hildén

ARTIKELN HANDLAR OM