ÅSIKT

Det här är min historia med Kragh

avÅsa Linderborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Åsa Linderborg.

Kragh-historien har hållit på i sju veckor. Vad handlar den om – för mig? Jag behöver inte gräva särskilt djupt.

Jag har genom åren skrivit och publicerat ett hundratal artiklar som kritiserar Putin från vänster för den högerman han är. Jag blir ändå stämplad som Putin-kramare. Det enda som räknas här är att man utmålar Ryssland som ett militärt hot mot Sverige, och jag tror inte att så är fallet.

När Martin Kraghs och Sebastian Åsbergs rapport kom 2017 visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Deras logik var följande: Putin försöker vinna poäng på nyfascismen i Ukraina, alltså springer de som oroar sig för den ukrainska nyfascismen Putins ärenden. Det ringde journalister från hela Europa som ville att jag skulle svara på anklagelsen att Aftonbladet Kultur var Putins svenska tentakel. Jag visste inte vad jag skulle säga mer än att jo, vi har skrivit mycket om rehabiliteringen av gamla nazister i Ukraina. Borde vi inte ha gjort det? grubblade jag.

Stig Fredrikson är Sveriges publicistnestor med sällsynt stora kunskaper om Ryssland. Det betydde allt när han 2017 riktade mycket skarp kritik mot hur Kraghs och Åsbergs rapport pekade ut Aftonbladet som ”Putins värddjur”. Under rubriken ”Ropa inte varg om den ryska björnen” skrev Fredrikson i Svenska Dagbladet: ”[D]et är en mycket allvarlig anklagelse att hävda att AB:s kultursidor är det viktigaste proryska språkröret i Sverige, och rapportförfattarnas bevisning är inte övertygande.”

Självklart har Stig Fredriksson rätt när han nu varnar för att den pågående debatten ”riskerar att skrämma bort yngre forskare och skribenter från att ägna sig åt ämnet Ryssland”. På samma sätt som att jag slåss för rätten att vara kritisk mot Rysslands-rapporteringen och det ensidiga nya kalla kriget-narrativet, är det naturligtvis viktigt att samtalet inte förs på ett sådant sätt att opinionsbildare och forskare med annan ingång känner sig begränsade.

Under de här två åren som gått har jag för egen del slutat skriva om Ryssland och jag refuserar texter utan någon annan anledning än att jag ännu plågas av 2017 års obehag. Någon motsvarande repression vill jag inte åsamka andra.

Det här är min historia med Kragh. Den är principiell: rätten till fri åsiktsbildning och forskningens transparens och politisering. Den är personlig: Kraghs rapport har kringskurit min och mina skribenters tankefrihet.

Nu, på den sjunde veckan i den här affären, försöker jag tvinga mig själv att betrakta Martin Kragh ur en ny vinkel. Jag ser en man som är besjälad av att motarbeta rysk desinformation, vilket jag respekterar. Jag ser också en forskare som kan mycket om Ryssland. Som exempel är hans bok Rysslands historia – Från Alexander II till Putin rätt intressant. Eftersom Kragh är ekonomhistoriker har han en materialistisk tolkningsram, och även om hans perspektiv är marknadsliberalt och höger, så finns det något här som går att diskutera, till skillnad från 2017 års rapport.

Och naturligtvis ser jag en man som är rasande, sårad och förbannad på att jag tagit upp frågan om Integrity Initiative.

När jag såg Kraghs namn i de läckta dokumenten blev jag inte ett dugg förvånad. Men som jag också redan har påpekat, behöver det inte betyda något att Kraghs namn förekommer där. Och som jag understrukit, har han i en tweet medgett att han 2016 fick frågan om samarbete med Integrity Initiative, men att han framhåller att han tackade nej. Att han ens kontaktades menar jag ändå borde leda till en massa följdfrågor.

Jag har ställt frågan om det finns några skäl att Kragh nämns i ett av dokumenten och vad det skulle innebära om uppgifterna stämmer. Jag har också frågat hur olika arenor och intressesfärer – de fria universiteten, inhemska och utländska tankesmedjor, hybridfinansierade institut, diverse utrikesdepartement, myndigheter, det militärindustriella komplexet med flera – samarbetar.

Kort sagt menar jag att det är helt legitimt att undra: Vem gör vad, vem betalar och med vilka förväntningar?

Man kan tycka att jag ger mig på en enskild person, vilket stämmer, men det här handlar om en forskare med en internationell plattform. Det ursäktar dock inte allt jag har skrivit om Martin Kragh.

Jag förstår mycket väl att några av mina formuleringar mött motstånd, men jag har trots allt ändå aldrig spionanklagat Kragh eller kallat honom ”landsförrädare” eller ”MI6-agent”. Detta är påståenden som lagts i min mun av Kragh själv, och som sedan spridits vidare av andra. Jag har påpekat att det finns en (vidlyftig) lag som förbjuder den som i skrifter eller på andra vis påverkar den svenska opinionen i säkerhetspolitiska frågor att ta emot ekonomiskt understöd från utlandet. Den lagen har ingenting med spioneri att göra, utan åsyftar just så kallade påverkansoperationer – det vill säga vad som anses vara Martin Kraghs specialområde.

Trots diskrepansen mellan vad jag faktiskt skrivit och påstås ha skrivit, förstår jag kritiken. Men vad jag alls inte begriper, är varför det ska vara omöjligt att prata om den sakfråga som hänger kvar sedan 2017: Ska verkligen forskning användas för att smutskasta vanlig journalistik och fri åsiktsbildning?

Det är vad jag har velat diskutera i två års tid. Martin Kragh har som alla andra erbjudits möjligheten att skriva replik. Självklart är han fri att avstå, men frågeställningarna hade mått bra av att han tagit en öppen debatt.

ARTIKELN HANDLAR OM