ÅSIKT

Medvetna lögner om klimatet och Thunberg

Altstadt utgår inte från verkligheten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Stefan Jerrevång / Björn Dahlin
Greta Thunberg skolstrejkar fortfarande för klimatet. Rikard Warlenius är humanekolog och kandidat till EU-parlamentet för Vänsterpartiet.
KULTUR

I torsdags prydde Greta Thunberg omslaget till Time Magazine och bland de många gratulanterna på Twitter fanns vice statsminister Isabella Lövin och energiminister Anders Ygeman. Det kan tyckas märkligt, för det är ju emot deras regering som Greta Thunberg strejkar varje fredag.

Men Thunberg har blivit så stor att alla (nästan) vill sola sig i hennes glans, även när fototillfället föregås av en rejäl utskällning. Den paradoxen, att Greta omfamnas även av dem hon kritiserar, lyftes fram av Sven Anders Johanssondessa sidor den 4 maj.

Det demokratiska stjärnskottet Alexandria Ocasio-Cortez, ledande i arbetet för att ställa om USA:s energisystem och samtidigt bekämpa arbetslöshet och fattigdom genom en Green New Deal, brukar skilja på climate delayers och climate deniers.

Delayers gör sitt bästa för att fördröja en klimatomställning genom att hänvisa till vad som är ekonomiskt ”realistiskt” och så vidare, men är smarta nog att inte ifrågasätta den grundläggande klimatvetenskapen. Deniers är fossilkapitalets råbarkade fronttrupper, som inte avhåller sig från att öppet ljuga och förvilla.

”Klimatförsenare är inte mycket bättre än klimatförnekare”, twittrade Ocasio-Cortez den 24 februari. Och så är det ju. Koldioxiden fortsätter att bolma ut oavsett om omställningen stoppas med hänvisning till rena lögner eller till ”ekonomisk realism”. Det tror jag även Greta Thunberg håller med om. Hon brukar sällan attackera klimatförnekare. Det är de verserade fördröjarna, de goda liberalerna som känner till vetenskapen och stöder Parisavtalet men ändå vägrar att agera i enlighet med det, som utgör hennes måltavlor. Däribland Isabella Lövin och Anders Ygeman.

Ändå är det som att hon oavsiktligt bidrar till att återigen förskjuta konfliktlinjen mellan fördröjarna och förnekarna. För medan förnekarna hatar Greta, så älskar fördröjarna henne (eller låtsas i alla fall göra det). ”Det djupt ironiska”, skrev Johansson, ”med hajpen kring Thunberg är alltså att den leder uppmärksamheten bort från det konkreta, bort från den globala uppvärmningens materiella orsaker och bort från de politiska möjligheterna, till en rent symbolisk nivå.” Från att faktiskt göra något till att tycka rätt.

Här, kan man tycka, finns mycket intressant att gräva i för en skribent som Ann Charlott Altstadt. Att dissekera präktig och hycklande liberalism som sätter skenet före verkan och medelklassens intressen över den traditionella arbetarklassens har ju blivit hennes signum (skriver jag utan att stödja hennes senare politiska utveckling). Det borde locka inte minst i tider där regressiva miljöskatter väcker bensinuppror som åtminstone delvis polariserar längs samma frontlinjer som migrationsdebatten, den som hon ju varit så intresserad av.

Här finns alltså stoffet, men det glider Altstadt helt ur händerna. Samma dag som Greta Thunberg pryder Time breder Altstadt ut sitt intellektuella haveri över dessa sidor. Hon gör det genom att hänvisa till forskare som är marginaliserade inom fältet eller bara är förklädda lobbyister med kopplingar till oljebolagen. Hon gör det genom att vantolka forskningsresultat och IPCC:s rapporter, rimligen medvetet. Hon gör det genom att ljuga om Greta Thunberg.

I centrum står ett resonemang om ”domedagen”. Läsaren ska förledas att tro att klimatforskarna, likt undergångssekter, utser datum då jorden ska rämna och himlen falla ner om vi inte löst klimatfrågan/fått syndernas förlåtelse. Altstadt hävdar att hon 2008 trodde att det då bara var ”sju år kvar tills undergången”, och förundrades över att livet kunde fortgå som vanligt efter 2015. Då ville ingen längre kännas vid de ”apokalyptiska profetiorna”, hävdar hon. Och nu har ett nytt datum utsetts och sprids av Greta Thunberg, vars budskap Altstadt sammanfattar som att ”vi har 12 år kvar till domedagen”. Men Altstadt har lärt sig läxan och genomskådat bluffen.

Vad dessa datum i själva verket utgör är utsläppsminskningsmål som extraherats ur klimatforskningen. Exempelvis hette det att möjligheten att nå tvågradersmålet försvåras väsentligt om inte de globala utsläppen kulminerar 2015. I IPCC:s senaste rapport finns olika scenarier som är förenliga med en uppvärmning om högst 1,5 grader, och flera av dem förutsätter ungefär en halvering av de globala utsläppen till 2030. Att sådana mål i medierna eller av organisationer och politiker förenklas till att vi har ”12 år på oss” att ställa om är knappast unikt för just klimatdebatten, men visst kan fenomenet diskuteras.

Dock krävs det bara minimala kunskaper om klimatfrågan för att förstå att ett missat mål inte innebär att apokalypsens fyra ryttare rider in dagen efter. Vad som händer är att risken för en framtida mycket allvarlig klimatförändring ökar, men som alla vet kommer den inte att utspelas som i filmen The Day after tomorrow. Därför har jag väldigt svårt att tro att Altstadt inte medvetet ljuger och förvillar.

Jag kan förstås bara spekulera om orsakerna till det, men jag tycker att det är en sorglig utveckling. En kritisk debatt kring mål och medel i klimatfrågan är högst påkallad, men den måste utgå ifrån verkligheten.

Rikard Warlenius är lektor i humanekologi vid Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet.