ÅSIKT

Riskkapitalet och luftslottet som sprängdes

Ulrika Stahre om den ”moderna” socialdemokratins fall

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Sossarna i Botkyrka har kört över sina egna kommuninvånare och nu lever förortens arbetarklass på nåder i händerna på riskkapitalet.
KULTUR

För ungefär fem år sedan sålde kommunala Botkyrkabyggen 1 300 lägenheter i Alby, för 705 miljoner, till riskkapitalisten Mikael Ahlström och hans fastighetsbolag Mitt Alby.

Den som kan räkna hyfsat bra ser att det blir lite drygt en halv miljon per -lägenhet. Det är för övrigt ungefär samma summa som borgerliga landstingspolitiker tyckte att en hel vårdcentral kunde slumpas för, 700 000 kronor. Inte så dåligt för någon som vill investera i bostäder.

Om köpet säger Ahlström i en intervju i Realtid.se: ”Jag tyckte det skulle vara otroligt kul att ha fastigheter. Det var ett jättefint område. Välskött, uppe på en höjd, inget klotter. En fantastisk plattform för att göra fler fastighetsaffärer, men också skapa en ännu trevligare miljö än den som redan fanns.”

Ahlström hade så otroligt kul så att han sålde vidare de 1 300 lägenheterna för 1,6 miljarder. Det blev inte riktigt en hel miljard i vinst. Otur. Köpare är D. Carnegie, som i sin tur ägs av Blackstone, en av världens största riskkapitalbolag. Mer om dem senare.


Mikael Ahlström är heller inte vilken riskkapitalist som helst, han var pionjären i Sverige. Alla riskkapitalisters pappa, grundare av Procuritas och en stark röst i debatten om vinster i välfärden. ”Att sedan dessutom enbart låta vinstbegränsningsreglerna enbart gälla privat drivna företag är att strö salt i såren på de redan drabbade företagen”, säger han i en intervju i Dagens Industri i april 2017. Denne Ahlström lovade politikerna i Botkyrka att de boende i Alby skulle få det så bra så och att planerna var långsiktiga.

Långsiktighet och riskkapitalism är dock helt oförenligt, som två magnet-poler som stöter bort varandra. Att köpa, fixa, sälja är affärsidén, och ägandet brukar aldrig vara längre än max 6–7 år.

Varför framför allt socialdemokraterna, som var drivande vid försäljningen lät sig duperas och luras är svårt att veta.

Rörelsen ’Alby är inte till salu’ samlade namn för att få till stånd en folkomröstning, de ordnade den största demonstrationen i Botkyrkas historia, ökade engagemanget i närområdet. Utan att få det minsta gehör. Istället för att bejaka organisering, grannsamverkan, gemenskap
– så valde sossarna i Botkyrka att köra över sina egna kommuninvånare.


Jag har, utan att ha varit det minsta inblandad, haft svårt att smälta det sveket. Kanske för att det är så flagrant, eller bara för att det påminner om andra svek. Socialdemokratiskt svek har min generation vuxit upp med, ett sår som alltid går upp.

Valåret 2018 vill sossar hellre prata om lag och ordning än om demokrati i förorten. I Botkyrka ansåg man sig tvungen att sälja för att ha råd att bygga nytt. Detta är en vanlig kalkyl och bostadsbristen i Stockholm ser ut att vara ett gott argument. Så vilka säljer allmännyttan sina fastigheter till? Och vad bygger man?

D. Carnegie, som nu köpt fastigheterna i Alby (om köpet inte stoppas) äger främst miljonprogramshus, mest i Storstockholm i till exempel Jordbro, Rinkeby och Husby. Områden där man kan få en lägenhet utan alltför lång kötid och där omflyttningen är stor.

”Hur mycket boende än ser ut att ha förvandlats till konsumtion så handlar det i grunden inte om begär utan om behov”

Mellan hyresgäster renoverar man och kan därefter höja hyran. I Husby och Rinkeby samlas en proteströrelse som talar om D. Carnegies metoder: eftersatt underhåll, förhöjda fukthalter på grund av uteblivna ventilationskontroller, trasiga rökluckor, uteblivna radonmätningar, varmvatten som inte är tillräckligt varmt för att döda legionellabakterier.

Kort sagt lägenheter som närmar sig allmänfarlighet.

Däremellan tillkommer som sagt dessa regelmässiga ”renoveringar” av tomma lägenheter som sedan kan hyras ut dyrare. Så medan innerstadens högt belånade medelklass renoverar fullt funktionella kök för nöjes skull och tar bort bärande väggar för brinnande livet (och med livet som insats) så lever förortens arbetarklass på nåder i händerna på riskkapitalet.

Vi kan inte ha det så här.


Av alla mänskliga behov så är tak över huvudet och rimligt boende det mest primära. Under senare år har det byggts nya bostäder i hög takt, men i motsats till miljonprogrammet enbart boenden för den som har det gott, rent av mycket gott, ställt. Oskäligt höga hyror – eller bostadsrätter med så höga priser att de nu står osålda sedan luften börjat sippra ur bostadsbubblan.

Visst finns det lösningar på bostadsbristen – en extra skatt som i Wien, större subventioner, en samordnad statlig -bostadspolitik – men då måste våra folkvalda börja ta ansvar och sluta lita på ”marknadens lösningar”. Marknaden fungerar möjligen för att tillfredsställa begär, men inte behov. Att bo är inte ett begär. Konsumtion är begär. Hur mycket boende än ser ut att ha förvandlats till konsumtion så handlar det inte i grunden om begär utan om behov.


Begär är bara så ohyggligt mycket roligare och sexigare än behov. Jag vill inte veta vilka begär som ligger till grund för ständiga bostadsrättsrenoveringar, men jag tror mig veta vilket begär sossarna i Botkyrka föll offer för. Snabba pengar, full fart under galoscherna. Enkla lösningar som vaccinerar mot eventuella gråsosse/betongsosse-epitet. Politisk pragmatism.

Denna ”moderna” socialdemokrati känner inte ens igen politisk kamp när den pågår framför deras ögon. Det är det sorgligaste av allt.

ARTIKELN HANDLAR OM

Alby

D Carnegie

Husby

Rinkeby