ÅSIKT

”Riktig litteratur ska hittas på”

Jenny Högström möter mottagaren av Aftonbladets litteraturpris: Sami Said

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3 | Foto: Vilhelm Stockstad
”Hitta på är den enda delen i processen som är rolig, men 90 procent av tiden är ju arbete”, säger Sami Said som skrivit tre romaner.

avJenny Högström

KULTUR

Vi träffas på ett juggekafé vid Vågmästareplatsen på Hisingen i Göteborg. Det brukade vara hans kvarter och hans föräldrar bor fortfarande kvar. Bara 400 meter bort, visar det sig. Själv har Sami Said flyttat till Stockholm för flera år sen. Staden för de som precis är på väg att slå igenom och de som har slagit igenom, säger han skämtsamt. Med likadana kläder och en frisyr som kostar pengar. 

Dessutom är han numera gift med den person som han under nästan hela intervjun refererar till som sin Kritiker. Först i slutet kryper det fram att hon heter Martina Lowden, kritiker, författare och redaktör. Hon tycks i vilket fall spela en avgörande roll för hans skrivande.

Inne på Cozy corner café är det bullrigt så vi sätter oss på uteserveringen. Varje gång spårvagnen gnisslar förbi väntar Sami tills ljudet har lagt sig innan han fortsätter prata. Han har blå Lyle & Scott-jacka, rödrutig skjorta och en frisyr som kan ha kostat pengar.

Efter två år kom jag på vad boken handlade om. Och då fick jag börja om. Sen tog det tre år till

På kvällen ska han delta i litteraturfestivalen Textival och göra samma sak igen. Det vill säga: prata om sig själv och om sin tredje och senaste roman, den strålande Människan är den vackraste staden. Det är en roman med språket på sin sida, en roman i tre delar om den papperslöse och envist optimistiske migranten San Francisco och hans vänner, en roman som är både rolig, brutal och rörande.

Den var Augustnominerad förra året, i januari blev den nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, och orsaken till vårt möte är att Sami Said med den har tilldelats Aftonbladets litteraturpris för 2018.

Grattis!

– Tack! 

Du har ju sagt att du tycker det är tråkigt med författarintervjuer, skittråkigt till och med.

– Författare brukar vara tråkiga. Det gör ju saken värre. 

Men jag vill gärna veta mer om romanen. 

– Jag börjar med en scen, en mening. Jag brukar inte veta vart det är på väg. Efter två år kom jag på vad boken handlade om. Och då fick jag börja om. Sen tog det tre år till. 

– Den handlar om San Francisco. Optimism. För mig är det en feel good-roman och San Francisco är en barfotafilosof. När folk pratar om stora värden tenderar de att låta fåniga. Det spelar ingen roll, demokrati, kärlek, man skrattar inombords. Eller suckar. Men det var någonting som gjorde att San Francisco kunde göra det. Det är mer sant när någon som inte har någonting säger det. Ju lägre man är, desto viktigare blir orden. Desto sannare blir orden. 

– Så det här är San Franciscos bok, samtidigt är han en sidekick. Han har inte kraft att ta sig fram i världen på egen hand, så alla är hans ”honungspandor”. Han jagar äventyr men saknar förmågan att skapa äventyr på egen hand. 

Vänskapen med Yei är en bärande relation.

– Den första vännen, den bästa vännen. Jag är lite road av att skriva en uppföljare. Men skriven utifrån Yeis perspektiv.

Ett pris känns inte på riktigt på nåt sätt.
Man får inte fanmejl eller så. Jag har inte ens fått dödshot.

– När jag var färdig med första boken, Väldigt sällan fin, så ville jag bara bli av med den för jag hatade huvudpersonen så mycket, men med den här boken så kan jag fortfarande gå och föreställa mig vad San Francisco skulle gjort, och ibland agerar jag efter det. Yei har jag också varit en gång. Jag var på en fest och folk frågade varför jag inte drack, och mitt svar är ju tråkigt, så jag tänkte, vad skulle Yei ha sagt, så jag sa att jag börjar slåss när jag dricker. Och den andra personen sa ”du också”. 

San Franciscos språk, hur hittade du det? 

– Hårt arbete, tyvärr. Jag önskar att det var magiskt, och det finns säkert ställen där jag inte lyckades riktigt, men … det tog tid att hitta. 

Jag tänker mycket på musik när jag läser dig. 

– Ja! Jag har lyssnat mycket på musik. Ghost poet lyssnade jag mycket på, till exempel. Parker and Lily, men dom lyssnar jag jämt på. Skepta, han är bra.  

Läser du för dig själv? 

– Högt? Jag läser högt för en annan person, min kritiker. 

Det låter lite som motståndaren i boxning. 

– Jag spanar noga på hennes ansikte. Det här funkar inte, hon log inte, ah nu ser hon lite dyster ut – så det är hård press på hennes ansikte. Sen arbetar jag om i ett par dar, och sen läser jag igen och känner mig övertygad, och då säger hon ”jag hörde ingen skillnad”. ”Men jag ändrade den här meningen, här är ett ord annorlunda”. Och så pekar jag på kanske tio-femton ändringar som jag tyckte gjorde stor skillnad och så är det så där tills jag är nöjd. Man läser med mer övertygelse när man är nöjd, det är så det märks. Då är det färdigt. 

Hur känner du inför boken nu? 

– Det är det bästa jag har gjort. Det kommer att vara jobbigt att slå. 

Du har också skrivit en barnbok, som kom i april. Var det kul?

– Ja, roligare än att skriva romaner i alla fall. Men barn är också mycket mer skrämmande. Vuxna har ju lärt sig att ljuga och vara artiga. När jag jobbade på fritids och förskola sa barn alltid rakt ut: du har ful frisyr, du skelar. Så man kan inte komma undan med barn. 

Gillar barn din bok då?

– Hur ska jag veta det? 

Jag har svårt att tro att Jan Guillou är så patetisk att han känner ”åh nej, det här var inte så bra, nu går jag och hänger mig en kvart”, riktiga författare håller inte på så där. 

Du kanske känner några barn. 

– Man vet inte ens med sina vuxenromaner om folk gillar ens bok. Man har ingen aning. Så ett pris känns inte på riktigt på nåt sätt. För man vet fortfarande inte om nån gillar den. Det är inte personligt. Man får inte fanmejl eller så. Jag har inte ens fått dödshot. Så det gör att man tvivlar på att det går bra. Jag skickade ett mejl en gång till min redaktör efter en krönika för att fråga om jag hade fått ett. Men det hade jag inte. Så det känns inte som man finns. Mycket sämre författare än jag har fått dödshot. Min förläggare har sagt att han kan skicka ett men det känns ju inte genuint.   

Är du författare på heltid? 

– Hobbyförfattare. 

Låter som ett bra sätt att förhålla sig till sitt skrivande. 

– Eller dåligt. Jag är inget proffs som kan skriva tio sidor per dag. Jag tror riktiga författare gör så. De har ingen emotionell relation till det de gör. Jag har svårt att tro att Jan Guillou är så patetisk att han känner ”åh nej, det här var inte så bra, nu går jag och hänger mig en kvart”, riktiga författare håller inte på så där. 

Vilken del av skrivandet gillar du bäst?

– Hitta på, det är den enda delen i processen som är någorlunda rolig, men 90 procent av tiden är ju arbete. Redigering, jag har jobbat med den här meningen i fem timmar nu, jag kommer inte vidare. Det enda roliga är att hitta på. Att överraska mig själv. Sen kan det ju bli politiskt ändå, men det är nästan som en bieffekt. 

Du skriver den här romanen i en tid upptagen av verklighet och auto-fiktion.

– Man ändrar ju uppfattning om vad litteratur är ungefär vart femte år, och då känner man sig naturligtvis i varje skede mycket smartare än vad man gjorde innan. Förut var det autofiktion, sant berättande ska bottna i en själv och så vidare, men jag ändrade mig och kom på att riktiga författare, som Kipling och de där, de spottar ju liksom på autofiktion. Riktig litteratur, då ska man liksom hitta på. Det är det jag gör. Nu är det berättande, bort från jaget. Det är en personlig resa, och om fem år kanske jag står någon annanstans … Min regel är att jag aldrig ska skriva om mig själv igen. Vi får se hur länge det håller.


AFTONBLADETS LITTERATURPRIS: ”Till diktare i skapande utveckling”

Aftonbladets årliga litteraturpris som delats ut sedan 1957 ges ”på exklusivt konstnärliga grunder till någon svensk diktare som ännu befinner sig i skapande utveckling”.

Juryn som i år består av Carl-Michael Edenborg, Jenny Högström, Åsa Linderborg, Petter Lindgren och Ulrika Stahre har beslutat att till 2018 års mottagare utse Sami Said.

Juryns motivering:

Sami Saids tredje roman har inte bara fjolårets snyggaste titel, utan fördelar också sina tillgångar lika effektivt som det Western union-kontor där en del av handlingen utspelar sig. ’Människan är den vackraste staden’, om hur unge San Francisco från Afrikas horn strandar i norra Europa, är en sorgsen, drömsk, rolig och brutalt framforsande robinsonad silad genom ett papperslöst medvetande, framförd på en suggestiv och hypermusikalisk prosa. Sami Saids egenart tycks utveckla sig i realtid inför läsarens blick, och därför tilldelas han Aftonbladets litteraturpris.

ARTIKELN HANDLAR OM