ÅSIKT

Ur marionetternas liv

Claes Wahlin ser Händels opera Ariodante om svek och krossade kärleksdrömmar

avClaes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Mats Bäcker
Ur föreställningen

Handlingen i barockoperor kan ofta för en modern publik framstå som mer eller mindre fånig. Alla dessa trånande kvinnor och män, hur kärleken alltid ska besegra politiska konflikter och hur det efter diverse missuppfattningar och förklädnader alltid slutar i lycklig harmoni. Händels Ariodante är inget undantag.

Historien bygger (som så ofta) på Ariostos Den rasande Roland, där riddaren Ariodante ska giftas bort med kungens dotter Ginevra och få tronen på köpet. Men hertigen Polinesso har andra planer och söker krossa kärleksdrömmen. Till hjälp tar han Dalinda, som är olyckligt förälskad i honom. Hennes svek mot Ginevra kostar, men tack vare Lurcanio – Ariodantes bror – vänds allt rätt och alla blir nöjda.


Fast riktigt så blir det inte i Nicola Raabs regi på Drottningholmsteatern. Här är insatsen och priset av annat slag. Första aktens statuariska scenbild, där ensemblen i 1700-tals kostymer rör sig likt stela marionetter med blicken riktad mot salongen, kan lätt misstas för en uppsättning där vi ska se vad Händels samtida såg på scenen. Kulisserna åker ut och in, ner och upp, som om teaterns scenarbetare har fått bristfälliga instruktioner.

I sista akten är de nästan helt avklädda, kravlande på golvet, mellan de svartklädda håller aktiv uppsikt.

Men det är något annat som pågår. Svartklädda dansare håller aktiv uppsikt över rollfigurerna, som ett slags dockspelare. Andra akten gör spelet tydligare. Nu har kostymerna börjat skalas av, kulisserna blottar delar av sidoscenerna och sångarnas stela rörelser har mjuknat. I sista akten är de nästan helt avklädda, kravlande på golvet, mellan de svartklädda håller aktiv uppsikt.

Uppsättningen handlar om att bli mänsklig, de svartklädda dansarna är personernas skyddsandar, deras respektive genius. I takt med att den pastorala kärleksidyllens illusioner ger vika för kärlekens smärta och därmed gör deras marionettliknande liv till ett mer smärtsamt, men mänskligt liv, ser vi hur masker och teaterkulisser faller samman. Det är inget lyckligt slut, men just därför en elegant och tänkvärd iscensättning.


På urpremiären 1735 sjöngs titelrollen av den berömda kastraten Carestini. Ann Hallenbergs suggestiva mezzosopran ger här rollen vackert liv, kanske allra tydligast i operans mest kända aria, självmordsarian Scherza infida. Hon har musikaliskt utmärkt sällskap av Roberta Mamelis Ginevra, en varm sopran med vackra pianissimon och goda fraseringar. Christophe Dumaux, en relativt färsk countertenor som raskt etablerat sig i Europa och som jag nyligen hörde i Salzburg, har en omfångsrik och tät röst som ger Polinesso den rätta diaboliska karaktären. Johannes Weissers baryton låter Kungen dåna, medan Francesca Aspromontes Dalinda ljuvligt slits mellan passion och svek, liksom Martin Vanbergs Lurcanio med sin dramatiska tenor räddar situationen mot slutet.

Dirigent Ian Page kämpar på med orkestern, men klangen är spretig och spelet tungfotat. Endast glimtvis lossnar det i diket, vilket är både synd och skam när rösterna är så bra och uppsättningen så klok.

ARTIKELN HANDLAR OM

Opera

Scen