ÅSIKT

Antifascism lönar sig

Petter Larsson om ny forskning som visar sambandet mellan invandringsdebatt och våldsbrott

Foto: Foto:THOMAS JOHANSSON/TT
När människor protesterade mot nazisterna under Bokmässan var det mer än en symbolhandling, skriver Petter Larsson.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den första bilden föreställer tre unga kvinnor med en Refugees welcome-banderoll. Texten lyder: ”Köln, oktober 2015”.

Den andra bilden visar en till synes förtvivlad vit kvinna som blir biten i nacken av en svart man. Text: ”Köln, januari 2016”.

Så såg det ut på den ledande AfD-politikern André Poggenburgs Facebook-sida direkt efter den famösa nyårsnattens många övergrepp, då unga män, mestadels med nordafrikanskt ursprung, antastade, våldtog, bestal och rånade hundratals människor, framför allt kvinnor.

(Bilden på den bitna kvinnan är för övrigt inte från Köln, utan har cirkulerat länge på nätet.)

Hans partiledare Frauke Petry fyllde på i försöken att förvandla brotten till politisk ammunition mot regeringen: ”Är Tyskland tillräckligt öppet och mångfaldigt för er nu Frau Merkel, efter vågen av brottsdåd och sexuella övergrepp?”

Sen brann Tyskland. Många flyktingförläggningar hade angripits och invandrare hade misshandlats redan under hösten 2015, framför allt i forna Östtyskland, men första halvåret 2016 exploderade våldet och spred sig över nästan hela landet.


I en ny studie, The effects of spatial and temporal influences on anti-refugee violence, går nu de tyska forskarna Sebastian Jäckle och Pascal D König till botten med vilka faktorer som triggat så många våldsverkare. Delar av studien är ännu inte publicerade, men presenterades på en forskarkonferens i Oslo i september och jag har fått tillåtelse att berätta om resultaten.

De är nämligen angelägna också för oss i Sverige, eftersom man kan förmoda att många av forskarnas förklaringar är giltiga även i vårt land.

På samma sätt som i Tyskland var dessa två år en formidabel uppvisning i främlingsfientligt motiverad brottslighet, som man i båda länderna får gå tillbaka till den senaste stora våldsvågen under det tidiga 90-talet för att finna en motsvarighet till. Bara 2016 anlades i Sverige över 50 bränder på flyktingförläggningar av okända gärningsmän eller kända personer utifrån, enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Och på samma sätt som i Tyskland hetsade den svenska ytterhögerns politiker på mordbrännarna.

Glöm aldrig hur SD:s Kent Ekeroth stod i Trelleborg i oktober 2015 och uppviglade sina anhängare: ”Svenska folket har en lång stubin. Men när den stubinen brunnit klart, då smäller det. Vi ska visa dem att nu är det dags. Nu smäller det.” Hans partikamrater i Lund lät publicera adresser till flyktingförläggningar.

Närmare anstiftan till mordbrand kommer man nog inte utan att bryta mot lagen.


Jäckle och König visar bland annat att när utlänningar begår brott eller när islamistiska terrordåd utförs i grannländerna stiger risken dramatiskt för rasistdåd de följande dagarna och veckorna.

Det finns också en tydlig smittoeffekt: rasistdåd som ligger nära i tid och rum triggar nya rasistdåd, en våg drar i gång. Att ett högerradikalt eller högerextremt parti är starkt i en region leder också till fler attentat. En stor andel invandrare minskar däremot risken – vi fruktar och hatar inte det vi känner till.


Men även radikalhögerns opinionsbildning spelar en viss, om än mindre, roll. Just Köln-kombinationen – att utlänningar begår brott och att främlingsfientliga politiker hetsar på opinionen och gör alla utlänningar ansvariga för brotten – är rena dynamiten.

Hetsen behöver inte ens vara så grov som i mina exempel från Köln. Det kan, skriver forskarna, räcka med att man kopplar invandrare till brottslighet eller utmålar dem som bråkiga eller otacksamma.

Detta finns det, försiktigt uttryckt, en hel del politiker och debattörer, som borde känna sig träffade av, även om det ju bara är Sverigedemokraterna som har demoniseringen som sin allenarådande affärsidé.


Jäckle och König har bara tittat på uttalanden från politiker från främlingsfientliga AfD och invandringskritiska CSU. Men studien lägger sig väl till rätta som ett uppdaterat komplement till sociologerna Ruud Koopmans och Susan Olzaks forskning om 90-talets våldsvåg i Tyskland, som sätter rasistdåden i samband med den offentliga debatten.

När invandringen hamnar i centrum för samhällsdebatten ökar våldet, menar Koopmans och Olzak. När oroade kommunalråd lägger huvudet på sned och talar om bostadsbristen. När staten inför gränskontroller. När ledarsidorna ägnar spaltmeter åt hur invandringen skulle trasa sönder samhällstilliten och när minsta lilla kulturkrock om badtider, handslag eller huvuddukar förvandlas till framtidsavgörande nationella debatter, så växer hela tiden också risken för nya attentat.

Logiken är den, att ju mer politikerna pratar om invandrarna och ju mer medierna skriver, desto lättare är det att få genomslag för dramatiska aktioner som berör denna ”heta” fråga. Brandbomben blir då ett effektivt sätt att skapa opinion.

Ovanpå det visar Koopmans och Olzak också att det finns ett tydligt samband mellan negativa uttalanden om invandrare från mainstreampolitiker och ökat rasistvåld.

Att som förbundskanslern Helmut Kohl gjorde kalla invandringen för en ”statskris” eller att börja prata om ”systemkollaps” är mer eller mindre att be om attentat. De rasistiska brottslingarna vill ju gärna inbilla sig att de gör samhället en tjänst genom sin handlingskraft, att de gör vad många tänker.


Jag menar med detta inte att lägga en direkt skuld för våldsdåden på pennfäktare och pratmakare. Men det finns samband mellan hur den offentliga debatten ser ut och vad som sedan sker, som man måste vara medveten om. Det är inte odelat negativt.


Andra bakgrundsfaktorer som triggar rasistvåldet är ju ganska svåra att göra något åt. Främlingsfientliga åsikter sitter ofta djupt. Att mota tillbaka extremhögern politiskt är ett mångårigt uppdrag. Och ingen kan kontrollera när ett terrordåd utförs eller en invandrare begår ett brott.

Men, påpekar Jäckle och König, det politiker och andra opinionsbildare själva kan kontrollera är hur de reagerar på sådana händelser.

Det minsta man kan begära är att de inte häller bensin på brasan genom att gå i spinn när någon invandrare begår brott, eller börja bomba ut invandringsfientliga förslag efter ett terrordåd. Utan att de omvänt kraftfullt fördömer rasistvåldet. Det minskar faktiskt risken för nya främlingsfientliga mordbränder.

Också vanligt folk utan tillgång till press eller talartaburetter kan agera. Attentatsmännen vill ju gärna tro att de har något litet stöd för sin sak. Därför är det viktigt att visa att de inte har det.


När rasistvåldet rasade som värst i östra Tyskland de första åren på 90-talet, då ytterhögern bland annat iscensatte regelrätta pogromer mot vietnamesiska gästarbetare i Rostock, reagerade hundra-tusentals människor med att gå ut i antirasistiska fackeltåg och andra manifestationer under vintern 1992.

Som en direkt följd sjönk opinionsstödet för våldsaktioner mot invandrare från 17 till 8 procent mellan oktober 1992 och januari 1993, och antalet angrepp avtog påtagligt. ”Det var alltså de offentliga protesterna som hjälpte till att få slut på vågen av fientligheter gentemot utlänningar”, konstaterar Jäckle och König.

Det är en mycket viktig lärdom. Man kan tycka att det är mest är en symbolhandling att protestera mot nazistmarschen i Göteborg under Bokmässan, att runt om i landet hålla minnesstunder för dem Anton Lundin Pettersson mördade i Trollhättan eller att demonstrera genom Malmö efter knivdåden på Möllevången. Men det har förmodligen en viss konkret effekt. Antifascism lönar sig.

FAKTA

MER LÄSNING

The dark side of the German ’welcome culture’: investigating the causes behind the attacks on refugees in 2015. Sebastian Jäckle och Pascal D. König. West European politics, 2017.

The effects of spatial and temporal influences on anti-refugee violence, Sebastian Jäckle och Pascal D. König, ännu opublicerad.

Discursive opportunities and the evolution of right-wing violence in Germany. Ruud Koopmans och Susan Olzak. American Journal of sociology 2004.