ÅSIKT

Kings kamp lever på nytt

Håkan Thörn: 50 år efter mordet på medborgarrättsikonen är hans protester lika relevanta än

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Den 3 april reste Martin Luther King till Memphis, Tennessee, för att visa sitt stöd för stadens strejkande renhållningsarbetare. Dagen efter sköts han utanför sitt hotellrum rum på Lorraine Motel.
KULTUR

Den 3 april 1968 reser Martin Luther King till Memphis för att stödja stadens strejkande renhållningsarbetare. King hade under det senaste halvåret allt tydligare markerat att han slagit in på en ny väg. Det var inte längre medborgerliga rättigheter som stod högst på dagordningen, utan social jämlikhet, kritik av Vietnamkriget och antiimperialism.

Kings radikalisering gavs ett tydligt uttryck i 1967 års jultal, som pekade ut riktningen för hans politiska verksamhet under året 1968. King gör en hänvisning till det tal han höll i anslutning till 1963 års medborgarrättsmarsch, som samlade 250 000 människor i den dittills största demonstrationen i USA:s historia, och förklarar att hans dröm nu förvandlats till en mardröm.

Han har själv rest genom mardrömmens landskap i USA:s getton, där han sett svarta människor ”förgås på en ö av fattigdom mitt i en ocean av materiell välfärd”. King pekar också på Vietnamkrigets mardröm, där en halv miljon ”amerikanska pojkar” nu befinner sig.


Det är signifikativt att King i detta jultals avslutning överskrider den svarta rörelsens samhällskritik och politiska krav. Svarta var överrepresenterade både bland fattiga och soldater i Vietnam, men King väljer nu i allt högre grad att appellera till ”de fattiga” och ”folket”. Denna politiska linje manifesterades i Poor People’s Campaign, utlyst av King den 16 januari 1968, ”inte för att tigga, men för att kräva”. Initiativet skrämde uppenbarligen president Johnson, som vädjade till King att avlysa den marsch som skulle hållas som ett led i kampanjen. King vägrade.

”Samtidigt väcks nu i USA, inte minst i anslutning till det växande motståndet mot Trumps regim, de frågor som stod i fokus år 1968.”

När King på kvällen den 3 april inleder sitt tal i Mason Temple har myndigheterna utfärdat en stormvarning. I talet, som fått titeln ”I’ve Been to the Mountaintop”, blickar King ut över Atlanten och ser förändringens vindar blåsa upp också på den afrikanska kontinenten: ”Någonting händer i vår värld. Folkets massor reser sig. Och var de än samlas i dag, om det är i Johannesburg, Sydafrika, Nairobi, Kenya … eller Memphis, Tennessee – så är ropet alltid detsamma: ’Vi vill ha frihet’.”

King nämner också hoten som riktats mot hans person och påminner åhörarna om det mordförsök han utsatts för -exakt tio år tidigare, då en svart kvinna högg honom i bröstet med en brevkniv. Läkare hade förklarat att skadorna var så allvarliga att en nysning hade kunnat döda honom. Nu pekar King på de erfarenheter en nysning skulle ha tagit ifrån honom.


Det blir ett retrospektiv över medborgarrättsrörelsens historia, från studenternas sittaktioner mot sydstaternas segregerade restauranger år 1960, till marschen från Selma år 1965, som fick namnet ”den blodiga söndagen” på grund av polisens våldsamma bemötande. Denna berättelse ger botten åt Kings ord i talets avslutning: ”Jag fruktar inte någon”.

Nästa dag skjuts King ihjäl på balkongen till sitt hotellrum. Två månader senare greps en vit man, James Earl Ray, som senare dömdes skyldig. Men det var oundvikligt att människor över hela världen uppfattade Kings död symboliskt, som ännu en mordisk gärning i en lång historia av vitas övervåld mot afrikaner och deras ättlingar.

Foto: AP
I Memphis mindes man mordet med skyltar som bar samma budskap som under protesten för 50 år sedan.

I USA uttryckte delar av USA:s svarta befolkning sin frustration i form av en -helig vrede i den storm av upplopp som fått namnet ”Holy Week Uprising” (Påsk-upproret), som spred sig till ett hundratal städer. Ett fyrtiotal personer dödades och 15 000 greps. DN:s chefredaktör Olof Lagercrantz skrev att USA stod på randen till ett inbördeskrig.

I imperialismens själva hjärtpunkt präglades proteståret 1968 mer än något av mordet på King. Det bidrog tveklöst till en radikalisering som gjorde 1968 till Black Powerrörelsens år i USA. I spetsen gick Svarta Pantrarna, som en rad andra rörelser detta år förhöll sig till och sökte allianser med. I slutet av april ockuperas Columbiauniversitetet av studenter och invånare i Harlem.


En tändande gnista är hyckleriet i universitetsledningens minneshållande av King, inte minst sett i ljuset av att universitetet expanderade in i Harlem och därmed agerade som en gentrifieringskraft genom att tränga bort svarta -invånare. På aktionen, som uppmärksammades över hela världen, syntes de båda panterledarna Stokely Carmichael och H Rap Brown. När yippie-rörelsen intar den ledande rollen för protesterna mot Demokratiska Partiets konvent i Chicago i augusti presenterar man också sin allians med Svarta Panterpartiet.

I detta skeende spelade musiken en central roll. ”Freedom songs” var ett grundelement i medborgarrättsrörelsen och King visste också vikten av att ge plats åt de populära svarta artisterna på rörelsens plattformar. Aretha Franklin släppte i maj singeln Think, en hyllning både till King och rörelsens freedom songs. Franklin sjöng både på Kings begravning och på Demokraternas konvent.

Andra svarta artister som tidigare visat stöd för medborgarrättsrörelsen rörde sig nu mot Black Power. James Brown släppte sommaren 1968 Sing It Loud – I’m Black and I’m Proud, som fick status av en nationalsång för Black Powerrörelsen. Nina Simone spelade in Why? The King of Love is Dead som skrevs, och första gången framfördes, dagarna efter mordet på King. I sin självbiografi skriver Simone att det som dog med King var icke-våldet, ”det visste vi alla”. Det var en korrekt observation.


Den våldsamma konflikt mellan staten och den breda proteströrelsen som präglade året 1968 i USA kulminerade våren 1970. Då sköt polis ihjäl två svarta studenter i Mississippi, och ytterligare tolv skottskadades. Detta elva dagar efter den i historieböckerna mer uppmärksammade händelse då soldater ur national-gardet dödade fyra vita studenter i Ohio. Den senare händelsen följdes också av en sista majestätiska massaktion, då fyra miljoner studenter gick ut i strejk, som satte punkt för det decennium av massprotest som initierats av medborgarrättsrörelsen.

Samtidigt väcks nu i USA, inte minst i anslutning till det växande motståndet mot Trumps regim, de frågor som stod i fokus år 1968. Femtio år efter Kings död har en bred koalition av rörelser utlyst en ny Poor People’s Campaign, för att bekämpa fattigdom, alla former av strukturell ojämlikhet, krigsekonomi och ekologisk förödelse.


Håkan Thörn
Författare till boken ”1968: Revolutionens rytmer – en berättelse om hur musik och uppror skakade världen”, som utkommer i april.