ÅSIKT

Karin Olssons utbrott döljer sakfrågan

Åsa Linderborg: Personangreppet är ett klassiskt spinn

avÅsa Linderborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Karin Olssons senaste raseriutbrott handlar som vanligt om Aftonbladet Kultur och som så många gånger förr om frilansjournalisten Johannes Wahlström (Expressen 9 feb).

I torsdags (7 feb) publicerade vi en artikel av Wahlström och Mattias Göransson, där de granskade Dagens Nyheters rapportering kring det ryska hotet mot Sverige.

DN själva har naturligtvis inte svarat. De står ju över alla andra och alla andra låter dem också göra det, av orsaker som jag spar till ett annat tillfälle. Den här gången ryckte dock Expressens kulturchef ut till DN:s försvar, och i sedvanlig ordning med en räcka skamlösa personangrepp som inte borde anstå en ansvarig utgivare.

Jag ska inte ta upp alla ogrundade anklagelser här, för jag vill inte upprepa dem. Jag väljer därför bara en punkt, eftersom den är principiell: Karin Olsson menar att Johannes Wahlström inte ska få publicera sig eftersom hans pappa heter Israel Shamir.


Var börjar och slutar en journalists, ett barns, ansvar för sina föräldrar? Och varför är Wahlströms pappa bara ett problem när han skriver i Aftonbladet? Karin Olsson har inte stormat mot SVT:s redaktion Dokument inifrån, där Wahlström bland annat ingått i researchteamet bakom avslöjandet av Macchiarini-affären. Vad har hindrat henne?

Andra kultursidor diskuterar idéer. Expressen, med några lysande skribentundantag, attackerar individer. Det är deras chans att få uppmärksamhet. De berömmer sig om att vara liberaler, men arbetsmetoderna är karaktäristiskt illiberala: att stämpla kollegor och brännmärka ämnen som avviker det minsta från manus.

I åratal har Karin Olsson försökt styra vår bevakning av Ryssland och Ukraina, utan att någon enda gång diskutera sakfrågorna eller beslå publiceringarna med faktafel. Istället suggererar hon fram sitt ärende genom att prata om ”tendenser” och ”narrativ”. I hennes okunniga värld är till och med den självständiga tidningen Novaja Gazeta en Kremlvänlig produkt.


Till sin hjälp har hon haft Martin Kragh. Han är författaren bakom en överallt utskåpad ”rapport”, där han pekade ut Svenska freds och Aftonbladet Kultur som Putins hantlangare. En av dem som fick klä skott var Aftonbladets nu avlidne Torsten Kälvemark, vars brott var att han envisades med att skriva om den nyfascistiska historierevisionismen i dagens Ukraina. Det var enligt Kragh att gå Moskvas ärenden.

Enligt läckta dokument som brittisk press tar på allvar, misstänks Martin Kragh arbeta för främmande makt, närmare bestämt den brittiska underrättelsetjänsten. Att det här tigs ihjäl beror på att britterna tillhör ”rätt sida”, och att ingen vill anklagas för att sympatisera med Ryssland. För det är ju den ofrånkomliga logiken i beredskapsjournalistikens Sverige.


Sett i det ljuset är Karin Olssons senaste utbrott ett klassiskt spinn. Det kommer en graverande nyhet och hon gör allt för att vi ska titta åt ett annat håll. Istället för att prata om DN:s undermåliga journalistik och det faktum att Expressen har nyttjat en rapportmakare som borde synas i sömmarna, ska vi prata om Johannes Wahlströms pappa.

Jag slår vad om tio kopek, att Karin Olssons och Peter Wolodarskis nästa artiklar handlar om fake facts – överallt utom i de tidningar de själva ansvarar för.

RÄTTELSE I en tidigare version av texten stod det att Martin Kragh är medarbetare i Expressen Kultur. Det stämmer inte. Han har skrivit där men är medarbetare i Svenska Dagbladet.

ARTIKELN HANDLAR OM