ÅSIKT

Greta Thunberg gör det omöjliga möjligt

Caroline Ringskog Ferrada-Noli om en förändring som är radikal på riktigt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avCaroline Ringskog Ferrada-Noli

KULTUR

Foto: STEFAN JERREVÅNG/JIMMY WIXTRÖM

Det finns en tröttsam regel planeten Tellus hyser: ingen av kvinnligt kön får sticka opp utan att hennes utseende ska värderas. Det är mänsklighetens livsluft.

Jag märker själv hur jag scrollar i flödet, ser den där Johaug, hinner tänka jävlar vad snygg hon är och får någon sorts tillfredsställelse kring hennes person på grund av det. Det ger trygghet att kvinnor är snygga. Ett städat intryck till planeten. Samhället fungerar då. Normen uppfylls igen och igen, så allt kan fortgå.

I natt var Oscarsgalan. På internet har det valsat runt ett diagram över vilka filmer som vunnit bästa film de tre senaste decennierna och hur lite kvinnor talar i de filmerna. Bollinnehavet ligger på 20-80 i nästan alla filmer. Det är bara i När lammen tystnar kvinnor pratar mer och den filmen handlar just om en anomali: Den tyste mannen är symptom på något perverst.


Jag slutar med exempel nu för det finns så gott om dem att de skulle fylla hela dagens tidning. Det ÄR att vara kvinna att bli bedömd på grund av utseende. Det är liksom ens biljett till att existera. I offentligheten har det länge sett ut som så att ju vackrare en kvinna är – desto mer får hon existera.

De här kvinnorna funkar som en tapet där män står framför och pratar. Även i medierna är det så här. Jag tycker personligen det känns som medierna utgörs av gapiga tjejkrönikörer, för de är så jobbiga, men enligt programmet Medierna i P1 är de en bråkdel.


Men något har hänt. Greta Thunberg kom. I Financial Times förra veckan gjorde de ett vackert reportage om henne som fick rubriken The invisible girl. Anomalin nu är att den osynliga, som normen stipulerat villkoret för att knappt få finnas på grund av hon saknar biljett till behagande, har börjat synas. Och som av bara chocken att flickan talar i offentligheten hamnar ordningen på sniskan och flickan får finnas.

Jag försöker tänka ut andra exempel, men jag kommer inte på nåt? Malala. Hon talade. Fick hon fredpriset bara för just det? Att hon lyckades bli hörd i den här världen där det är bestämt att sådana som hon ska vara osynliga?


Jag menar inte att vara som ett sånt svin som säger till tjocka människor att de är modiga om de vikt ut sig för det implicit anses så jävla fult att vara tjock. Jag menar att ordningen bryts i flera skikt när det är radikalt på riktigt.

En flicka talar med Juncker. Juncker baserar beslut efter hennes anförande. Att detta omöjliga skett öppnar upp för att allt skulle kunna vara annorlunda. Till exempel att flickor tänker och deras främsta uppgift kanske inte är att vara söta. Jag menar, det har aldrig varit så innan, men det SKULLE kanske kunna vara så.

NYT kallar Greta a modern-day Cassandra. På svenska blir det väl Krösamaja.

Båda har gemensamt att inte ha som främsta uppgift att behaga, utan tvärtom vara obekväma sanningssägare. Visst. Men jag undrar om Greta inte snarare är valfri manlig hjälte hämtad från den grekiska mytologin. Ikaros, Odysseus, Oidipus.


Alla har de gemensamt att de lyfte sin böjda nacke och ville göra nåt annat än vad ödet bestämt för dem. I myten straffar gudarna dem alltid för detta, men här i verkligheten är vi fortfarande i stadiet där NY Times, Juncker, jag, står och gapar för att flickan talar. Ödet var ju skrivet annorlunda.

Det går att skönja ett parallellt paradigmskifte, som inte har med klimatet att göra.

Jag ser ett objekt bli subjekt.

Objektet talar.

Flickan talar.

ARTIKELN HANDLAR OM