ÅSIKT

Kulturarvet blir en karusell

Plötsligt ska saker putsas av och aktualiseras

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

2018 pågår Europaåret för kulturarv. Plötsligt ska orts- och gårdsnamn, dialekter, kolbullar, folkminnen, näverslöjd… putsas av och aktualiseras.

Några fakta: 300 000 personer arbetar i kulturarvssektorn inom EU. 7,8 miljoner arbetstillfällen lär vara skapade direkt inom sektorn. I Sverige pågår runt 40 projekt och aktiviteter.

Anledningen till året, menar EU-kommissionen, är det globala hotet mot ”Europas identitet”. Det är förstås bra, trots att EU:s satsningen liknar en kampanj. Arvet formar oss. Det får oss att utvecklas och ibland upprepa samma misstag i generationer.

Ett seminarium är till exempel ”Kulturarvet – hur har och kan varje epok sätt sin prägel på detta?”, arrangerat av Svenska Kyrkan.

Där gör domkyrkokaplanen Cecilia Nyberg det på sitt sätt och leder oss genom själva arvet, Domkyrkan från 1100-talet med sina berättelser och liturgiska föremål.

Det positiva med kampanjer av det här slaget är att någon pekar på polskan av Päkkos Gustaf och säger att den existerar. Men det visste vi kanske redan.

Problemet är att se arvet som utvecklas redan nu, i realtid. Ska gotländsk salmbärssylt bli kulturarv? Kanske hela Almedalsveckan?

Målsättningen med kulturarvsåret 2018 sägs vara det ”transnationella samarbetsprojektet och den interkulturella dialogen”. Från min horisont har året tyvärr kört fast i en möteskultur och ansökanskarusell á la EU.

ARTIKELN HANDLAR OM