ÅSIKT

Mer frisyr än fantasi

Kraven är låga på svenska biopics

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Anders Deros
Adam Pålsson i ”Ted”.
KULTUR

Jag vill stämma in i Gunilla Brodrejs frustrerade skrik: Varför är Sverige så uselt på biopics? På recensionsdagen av Ted – För kärlekens skull var hon i princip ensam om att vara rejält sträng mot filmatiseringen av Ted Gärdestads liv.

Den övervägande kritiken var annars precis så som man förväntar sig, det vill säga som majoriteten av alla halvhjärtat fiktionaliserade men påkostade svenska produktioner mottas: Visserligen kanske man inte lär sig något nytt eller ens känner särskilt mycket, men det är två trevliga timmar i biosalongen och Gärdestads musik finns ju redan och är fantastisk.

Framför allt verkar krutet hos manusförfattarna och regissörerna, denna gång Hannes Holm, placeras på samma ställe: Att skådespelarna och miljöerna ska vara så lika verkligheten som möjligt. Publiken får gotta sig i roliga frisyrer och utsvängda jeans. Ibland blir resultatet också oklanderligt, som när Edda Magnason porträtterade Monica Zetterlund med kuslig precision. Men det känns alltid som ett plåster på ett blödande sår.

I och med att ”fria” skildringar av kända personers liv blir en allt mer tacksam genre, tycks fantasin krympa. Det självpåtagna kravet som verkar finnas (kronologin barndom/ungdom, framgång, fall) blir ett fängelse. Vem har egentligen ambitionen att ens frigöra sig en aning från den mallen? Det välvilliga mottagandet av filmen om Ted Gärdestad visar att ribban ligger provocerande lågt.

ARTIKELN HANDLAR OM