ÅSIKT

Lust och längtan driver Yvonne Lombard

Stor intervju med hedersbaggevinnaren med 70 års teatererfarenhet: ”Roligt att de hann ge mig den innan jag försvinner”

avCecilia Djurberg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Björn Lindahl
Yvonne Lombard blev både glad och paff när hon fick reda på att hon skulle få årets Hedersguldbagge. ”Det var roligt att de hann ge mig den innan jag försvinner”, säger skådespelarikonen som snart fyller 90 år.

Med 70 år i yrket kan skådespelaren Yvonne Lombard med rätta kallas en teaterns grand old lady. I maj fyller hon 90 år, men har ännu inte spikat något datum för pensionering.

I hennes stora, vackra våning i centrala Stockholm står den grönskimrande Hedersguldbaggen i ett fönster och solar sig i februariljuset. 

– Det var roligt att de hann ge mig den innan jag försvinner, säger Yvonne Lombard. Fast hon blev också paff när juryn ringde upp henne. ”Jag har ju inte filmat på 100 år!”, som hon utbrast i sitt tacktal på filmgalan i januari. 

Vilket förstås är en sanning med modifikation. Yvonne Lombard har gjort många minnesvärda roller både på tv och vita duken, men det råder ingen tvekan om att det är på teaterns tiljor hon känner sig hemma. 

– Jag vill ha en dialog med publiken och känna att jag når fram – det är ovärderligt.

Hon kom in på Dramatens elevskola som 19-åring och fick sitt genombrott med titelrollen i boulevardkomedin Patty på Alléteatern i Stockholm 1952. Rollen erbjöds hon på villkor att hon gick ner 10 kilo. 

– På den tiden var det ju kvinnor som inte kom in på elevskolan för att de inte var tillräckligt snygga och när man var ung gjorde man allt man blev tillsagd på teatern, man var kolossalt respektfylld, säger Yvonne Lombard.

Hon fick rollen trots att hon var ett vågat kort och teaterchefen Sture Lagerwall skickade henne på avmagringsinstitut ”alldeles gratis”. Så Yvonne Lombard, som alltid älskat sötsaker, ”var besatt av choklad” och själv tyckte att hon behövde banta var enbart tacksam.

”Patty” blev en stor succé och ledde till att Yvonne Lombard fick ännu mer choklad i livet. Hon började spela in de populära reklamfilmerna för Marabou som gjorde att många för alltid förknippat henne med choklad. Något hon har fått tugga i sig genom åren. Men chokladberoendet har hon nästan blivit kvitt. 

– Ja, jag har fått hypnos mot det, säger hon. 

Efter 16 år sa hon upp kontraktet med Marabou för att hon ville profilera sig i seriösare teaterroller. Hon hade gjort en lång rad lättsamma komedier där hon mest ”gick ut och in i olika klänningar och bara var söt och rolig, söt och rolig, söt och rolig.”

När Stockholms stadsteater slog upp dörrarna vid Norra Bantorget 1960 var Yvonne Lombard deras allra första anställda skådespelare. Hon hade varit ute i god tid och redan 1955, direkt när hon läste nyheten att Stockholm skulle få en stadsteater, telegraferat till den tilltänkta chefen Lars-Levi Læstadius från Göteborg, där hon just då spelade.

– Jag skrev: ”Oh, får jag vara med?” Och så anställde de mig.

Foto: Urban Andersson
Yvonne Lombard med maken Lennart Hellsing 1989.

Det var på Stockholms stadsteater hon fick göra sin första allvarliga roll: Desdemona i Birgit Cullbergs uppsättning av Shakespeares ”Othello”.

– Det var underbart, då tog mitt teaterliv fart.

Vid det laget hade hon hunnit få tre av sina fem barn tillsammans med författaren Lennart Hellsing, som hon var gift med från 1953 fram till hans död 2015. När barnen var små bodde de i ett stort gammalt hus i Saltsjö-Duvnäs och att småbarnslivet gick ihop med deras teater- och författarkarriärer hängde helt och hållet på deras barnflickor. 

– Lennart satt mest i sitt arbetsrum i källaren och tänkte och rökte så det var hemhjälperna som räddade oss.

Paret var varandras motsatser. Yvonne är en morgonmänniska som älskar att vara utomhus medan Lennart var en nattuggla som avskydde frisk luft. Hon är – bevisligen – väldigt pratglad och han var högst fåordig. Han var också ofta ute och reste medan hon fick hålla sig hemma.

– Les extrêmes se touchent – ytterligheterna rör vid varandra och trivs ihop, beskriver Yvonne Lombard deras äktenskap, och berättar att de umgicks mest på somrarna, i sommarhuset på Fårö. 

– Om vi var gifta i nästan 63 år sågs vi på sin höjd i 20, så vi tröttnade inte så lätt på varann, säger hon och bjuder på ett hett tips för att få en relation att hålla länge:

– Ses inte för ofta!

Maken kom dock alltid och såg hennes föreställningar – ”annars hade han fått stryk”, skojar Yvonne.

– Vi var båda engagerade i varandras arbete, men Lennart var ingen superlativens man, han använde ogärna ord som underbar eller älskar. När jag försökte få honom att säga ”Jag älskar dig” sa han bara: ”Men det vet du väl att jag gör.” 

En ganska tydlig kontrast till teaterns värld, där det handlar mycket om stora känslouttryck, bekräftelse och den där viktiga responsen från publiken som Yvonne Lombard pratar så varmt om. Ytterligheter, återigen.

Viktigast för Yvonne när det gäller rollarbetet är lusten, ”och det säger alla skådespelare”, men för henne är också längtan en drivkraft. 

– För det man inte har är det som hägrar mest.

Därför älskar hon Anton Tjechov, hans nostalgi passar henne. Det var också för Tjechovs skull som hon pluggade ryska under en period när hon började få glesare mellan rollerna. Något som ofta drabbar kvinnliga skådespelare när de börjar bli äldre, på grund av bristen på bra roller. 

– Det har alltid varit ett stort problem, särskilt i den där mellanåldern när man inte är ung och söt längre, men inte heller tillräckligt gammal för att spela farmor. Det finns ju miljoner fler mansroller och i de flesta pjäser är det en man som är navet allt kretsar runt.

Man skulle kunna tro att en stjärna som Yvonne Lombard kunnat välja och vraka bland uppdragen, men hon säger att det är först de senaste tio åren som hon fått bestämma själv vilka roller hon ska göra. 

Att få fortsätta spela teater på ålderns höst är verkligen ingen självklarhet och Yvonne Lombard säger att det är tack vare den bortgångne chefen Benny Fredriksson som hon inte har behövt pensionera sig. 

På senare år, när hennes syn har blivit sämre, har hon också haft förmånen att få spela sittande i en stol på scenen.

Det är så vi nu kan se henne och veterankollegan Meta Velander, 94, spela Snövit och Askungen i den kritikerrosade Och så levde de lyckliga … som de fortsätter spela på Soppteatern på Stockholms stadsteater hela våren.

Foto: Matilda Rahm
Just nu spelar Yvonne Lombard mot Meta Velander, 94, på Soppteatern i Stockholm.

Pjäsen är specialskriven för dem och handlar om två skådespelare som, precis som de själva, är änkor och i slutet av karriären. Den där konkurrensen som alltid finns mellan skådespelare är inskriven i pjäsen och trots att damerna är så erfarna är det ett rätt känsligt ämne.

– Men vi gör komik av det, och det är inte svårt när man är goda vänner.  

ARTIKELN HANDLAR OM