ÅSIKT

Ett bottennapp till masshysteri

Mattias Göransson om Försvarsmaktens bidrag till historiens skräphög

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Björn LUNDBERG
Bottenspåren i Hårsfjärden har lärt oss ett och annat om brist på civil insyn och vikten av att låta sig granskas.
KULTUR

Förra veckan avslöjade vi i magasinet Filter att Försvarsmaktens viktigaste kvarvarande ”bevis” för 1980-talets påstådda undervattensintrång skapades av myndigheten själv.

Bottenspåren i Hårsfjärden hade inte skapats av ryska miniubåtar med larv-fötter.

De var spår efter ankringen av marinens egna båtar.

Med tanke på att Försvarsmaktens ”tekniska bevisning” i ubåtsfrågan tidigare avslöjats som minkar, sillstim, en svensk taxibåt, och så vidare – är det kanske inte så förvånande. Att örlogsfartygen skapade dem just när de letade efter bottenspår har dessutom sina komiska poänger – det är svårt att inte associera till de klantiga detektiverna Dupont och Dupond, som i ett Tintinalbum är vilse i öknen och blir överlyckliga då de finner hjulspåren efter sin egen jeep.

Det vore dock fel att skratta bort de svenska ubåtsjägarnas inkompetens.

Händelsen blottlägger nämligen ett antal allvarliga systemfel inom det svenska samhället, som är minst lika aktuella
i dag.

Först och främst, naturligtvis, att -landets försvarsmakt alls kan begå den här sortens blunder.


Alla seriösa myndigheter och företag strävar efter att vara ”lärande” organisationer, det vill säga: man vill lära sig av sina egna misstag. Den minnesgode vet dock att Försvarsmakten ytterst motvilligt accepterat vartenda ett av de pinsamma avslöjanden som gjorts under decenniernas lopp, och då oftast med kommentaren att det finns annan – företrädesvis hemlig – bevisning som gör att man ändå anser sig ha rätt. När sedan även denna avslöjas som felaktig upprepas budskapet, liksom nästa gång, och nästa.

Något inslag av lärande syns inte till: efter ubåtsjakten hösten 2014 radade -marinen upp samma slags ”tekniska bevis”, uppstagade med svaga stödindicier som i Hårsfjärden, och när det enda bevis marinen själv kallat för ”säkert” 2015 avslöjades som en blunder backade man ändå inte från sina slutsatser.

Av detta kan man dra två lärdomar.

För det första att Försvarsmaktens kompetens finns inom andra områden än utredningsarbete, hypotesprövning och bevisvärdering.

För det andra att myndigheten bör befrias från sysslor den inte förmår att sköta.


I samtliga fall där Försvarsmakten ertappats med missgrepp har civila experter varit behjälpliga. De företeelser som militärerna uppfattat som suspekta och svårförklarliga har för civilisterna ofta varit relativt enkla att reda ut; stötestenen har i stället -varit Försvarsmaktens hemlighetsmakeri och ovilja att dela med sig av rådata.

Att det tog 36 år att avslöja sanningen om bottenspåren i Hårsfjärden säger något om problemets vidd.

”De företeelser som militärerna uppfattat som suspekta och svårförklarliga har för civilisterna ofta varit relativt enkla att reda ut.”

Men i Sverige har inte ens våra folkvalda representanter i Riksdagen rätt att ta del av militärens underlag. Till och med den utvalda skara som ingår i Försvarsutskottet är hänvisad till vad Försvarsmakten väljer att lägga fram. Någon kritisk granskning förekommer inte, och i de få fall då regeringen tillsätter utredningar kännetecknas även dessa av att militära intressen helt eller delvis granskar sig själva.

Denna brist på civil insyn och kontroll hör inte hemma i ett modernt samhälle. I USA, exempelvis, har de folkvalda rätt att både inkräva underlag och vittnesmål av Försvarsmaktens företrädare. För den som vägrar inställa sig eller begår mened väntar hårda straff. En liknande ordning borde rimligen kunna införas även i Sverige.


Den blåögdhet som präglar landets politiker kännetecknar dessvärre i ännu högre grad svenska massmedier. Försvarsmaktens påståenden sprids som sanningar, oftast utan tillstymmelse till källkritik eller faktakontroll – trots en ständigt växande rad av blottlagda militära halvsanningar, myter och rena lögner.

När nu även bottenspåren har fogats till historiens skräphög återstår för svenskarna att analysera hur det kom sig att just vi kunde drabbas av denna en av världshistoriens mest långlivade masshysterier. Att vi så gärna pekar finger åt andra rymmer även en uppmaning till självrannsakan.

Men att historieböckerna behöver skrivas om är i sammanhanget en bisak. Den tyngre och långt viktigare missionen blir att säkerställa att något liknande inte kan hända igen.

Eftersom Försvarsmakten visat sig oförmögen uppgiften åligger det oss andra – beslutsfattare, massmedier och befolkning – att verka för de förändringar som krävs.


Mattias Göransson
Chefredaktör för magasinet Filter och författare till boken Björnen kommer! Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag.

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle

Historia

Sverige