ÅSIKT

Pakt på jakt efter en fiende

Carsten Palmær läser en förbehållslös kärleksförklaring till försvarsalliansen Nato

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Getty
Amerikanska Nato-soldater i Afghani­stan. I dag är det 70 år sedan alliansen bildades.

avCarsten Palmær

KULTUR

Den 17 mars 1914 höll professor Gösta Mittag-Leffler ett sensationellt tal för Stockholms studenter. Där avslöjade han att den nyss avgångne liberale statsministern Karl Staaff gått ryssarnas ärenden och hemlighållit viktiga handlingar för den svenska militären.

Alltihop var påhitt. Staaff var lika hatad i svenska högerkretsar som senare Olof Palme. I butikerna såldes askfat med Staaffs porträtt så att patriotiska rökare kunde fimpa cigarrerna i hans ansikte. 

Staaff stämde Mittag-Leffler för ärekränkning. Professorn fälldes i första instans men friades i hovrätten sedan Staaff avlidit i magcancer. 

Liberalen Staaff var emot militär upprustning och för svensk alliansfrihet. Tiderna förändras: Numera kan uttalad skepsis mot  Nato få även rätt sansade liberaler att gå i taket. En skribent som delar halva befolkningens och riksdagsmajoritetens uppfattning – att Sverige bör akta sig för att gå med i stormakternas militärallianser – måste räkna med att bli kallad ryssvän och Putinlakej. De som är angelägna om att se utländsk trupp på svensk jord har alltid varit snabba att anklaga de landsmän som vill behålla alliansfriheten för att gå främmande makts ärenden.

I dag hör vi en mäktig och inflytelserik kör förespråka ett svenskt medlemskap i Nato: ambassadörer, höga militärer, gamla försvarsministrar och ledarskribenter. 

En av de mest energiska rösterna tillhör Ann-Sofie Dahl, Köpenhamnsbaserad krönikör i flera svenska högertidningar, en orädd och frispråkig skribent som kallat Carl Bildt propalestinsk och som gillade tea party-rörelsens Sarah Palin

Den 4 april fyller Nato 70 år. Lagom till bemärkelsedagen kommer Ann-Sofie Dahl med en ny bok: Nato – historien om en försvarsallians i förändring, delvis bekostad av Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål.

Dahl har ägnat flera decennier åt att närstudera Nato och hon brukar skriva temperamentsfullt och underhållande. Men den här gången har hon ingen distans till sitt ämne och jag fick läsa boken två gånger innan jag lyckades hugga mig igenom Nato-språkets djungel av förkortningar och militärpolitiska floskler. 

För att inte tala om de lika poetiska som osanna namnen på alliansens olika fälttåg: från ”Deliberate force”  (Medveten styrka) i Bosnien 1995 via  ”Enduring freedom” (Varaktig frihet) – det vill säga ocku-pationen av Afghanistan – till ”Unified protector”  (Enad beskyddare), bombkriget mot Libyen 2011.

Kärnvapen var från första början en hörnsten i det strategiska tänkandet.

Nato bildades alltså 1949 och omfattade från början tolv stater: USA, Kanada, Storbritannien, Portugal, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Island, Italien, Norge och Danmark. Syftet från västeuropeisk sida – formulerat av Natos förste generalsekreterare – var att hålla ”ryssarna ute, amerikanarna inne och tyskarna nere”.

Kärnvapen var från första början en hörnsten i det strategiska tänkandet. 1950-talets Nato-doktrin om massiv vedergällning (”varje attack mot väst, oavsett omfattning, skall massivt besvaras med kärnvapen”) ledde till en kapprustning med Sovjetunionen, bidrog till att bygga upp en stark fredsrörelse i Väst-europa och fick överges under 1960-talet.

Det kalla krigets slut 1991 hotade jobben på Nato-högkvarteret i Bryssel. Warszawapakten, den givna motståndaren, hade upplöst sig själv. USA:s utrikesminister James Baker och Tysklands kansler Helmut Kohl försäkrade upprepade gånger Michail Gorbatjov att Natos trupper inte skulle flyttas en tum österut om Sovjetunionen gick med på Tysklands enande.

(Observera – ovanstående får du inte läsa i Ann-Sofie Dahls bok men om du slår på -nätet på ”National Security Archive Nato” så finner du ett referat av de tidigare hemligstämplade dokumenten.)

Den republikanske senatorn Richard Lugar sammanfattade Natos nya dilemma: ”Out of area or out of business”. Det vill säga att om Nato inte förmådde hitta en ny fiende att kriga mot så skulle pakten tvingas slå igen butiken. Valet föll på ”Out of area”: Nato började ingripa militärt i konflikter som låg långt utanför dess territorium – först i inbördeskrigets Bosnien, senare i Serbien, Afghanistan, Libyen och Irak.

Attentatet mot World trade center 2001 blev en ny vändpunkt. USA hade anfallits på hemmaplan av nitton saudiska terrorister. 

Nu aktiverades för första gången paragraf 5 i Nato-stadgan, ”musketörs-paragrafen”, som föreskriver att alla medlemsstater ska gå i krig när en medlem blir angripen. 

USA valde emellertid att självt anfalla Afghanistan. Först när president Bush beslutat att skicka sina trupper mot Irak 2003 – ett fälttåg i vilket bland andra Tyskland och Frankrike vägrade delta – fick Nato ta över administrationen av det ockuperade Afghanistan. Som mest deltog 131 000 soldater från 51 länder enligt Dahl. 

Löftena till Gorbatjov om att Nato inte skulle stationera trupper österut var ingenting värda. 1999 började Nato släppa in forna Warszawapaktsstater och har sedan dess stadigt flyttat fram sina positioner i Centraleuropa. Pakten kan numera räkna in inte mindre än 29 medlemsstater och står för 69 procent av världens totala försvarsutgifter.

Kanske har det sin betydelse att mer pengar till militären är ett klassiskt trick för att få fart på ekonomin inför en hotande lågkonjunktur.

2014 kom det kalla kriget åter till Europa, genom Rysslands annektering av Krim och det militära stödet till separatisterna i östra Ukraina. Där står vi nu. På initiativ av USA:s president och överbefälhavare Donald Trump ska Nato-medlemmarnas försvarsutgifter ökas till minst två, helst fyra procent av BNP. 

Det verkar vara en populär målsättning bland medlemsländerna: Kanske har det sin betydelse att mer pengar till militären är ett klassiskt trick för att få fart på ekonomin inför en hotande lågkonjunktur.

Vad gäller faktorer som folkmängd, ekonomi och konventionella vapen är Ryssland inte i närheten av Natos kapacitet. Det kan leda till att den ryska militären satsar sina pengar på kärnvapen. Framtiden ser skakig ut för Europa.

Ann-Sofie Dahl älskar Nato förbehållslöst. Visst ser hon konflikter (”amerikaner är från Mars och européer – utom danskarna – är från Venus”) men bakom bombmattorna kan hon inte ana annat än de ädlaste motiv. 

Det arton år långa fiaskot i Afghanistan – där USA till slut tillåts förhandla med talibanerna på villkor att Kabulregeringen inte sitter med – utropar hon till en seger. Det ännu pågående blodiga kaoset i Libyen efter Natos bombningar 2011 är helt och hållet FN:s fel. 

”Nato är”, skriver Dahl, ”en försvarsallians med en uteslutande defensiv agenda”.

Hur hon får ihop detta med vad hon kallar ”global säkerhet på bortaplan”, det vill säga bombkrigen i Asien och Afrika, är inte helt lätt att begripa. ”Att befinna sig under det amerikanska kärnvapenparaplyet känns tryggt och lugnande” framhåller Dahl.

Om den saken kan det nog råda delade meningar.

Men trosvissheten riskerar att göra att den troende blir blind och avfärdar alla meningsmotståndare som ynkryggar eller förrädare.

Det finns någonting i Ann-Sofie Dahls uppriktiga trosvisshet som jag känner igen. Förr i världen var det vänstern som vägrade se verkligheten bakom de stolta parollerna i Sovjet och Kina. Övertygelsen om att ha hundra procent rätt, tron att det är man själv som har det enda receptet för framtiden och freden skapar vitalitet och entusiasm. 

Men trosvissheten riskerar att göra att den troende blir blind och avfärdar alla meningsmotståndare som ynkryggar eller förrädare.

I upprustningens Europa finns det ett stort behov av en illusionsfri och långsiktig säkerhetspolitisk debatt. Den ståndpunkt som Ann-Sofie Dahl energiskt och vältaligt företräder dominerar numera det borgerliga blocket i Sverige. 

Men hennes bok är tyvärr mer som ett mycket långt födelsedagstal än en allsidig studie som kan hjälpa läsaren att ta ställning i en nordeuropeisk ödesfråga.

ARTIKELN HANDLAR OM